Celsius, svensk slägt, härstammande från kyrkoherden i Alfta och Ofvanåkers församlingar i Helsingland Nikolaus Magni Travillagaeus. Dennes son Magnus, hvilken först kallade sig Helsingus, sedan Metagrius, antog vid sin magisterpromotion (1649) namnet C. (af Lat. celsus, hög), ett slags latinisering af Högen, Ofvanåkers prestgård. Hans sonsöner blefvo 1756 adlade med namnet von Celse. Denna ätt utdog 1838.
1. Celsius, Magnus, matematiker, fornforskare, f. 1621, blef 1641 student och 1649 filos. magister i Upsala, 1656 rektor vid katedralskolan i nämnda stad, 1663 akademiadjunkt i filosofi, 1665 e. o. professor, 1666 assessor i Antiqvitetskollegium och 1668 professor i matematik vid Upsala universitet samt 1677 tillika kyrkoherde i Gamla Upsala. Död 1679. -- C. uppfann och förfärdigade sjelf flere för hans matematiska och astronomiska studier nödiga instrument. Stort namn i den lärda verlden förvärfvade han derigenom att han 1675 lyckades dechiffrera de s. k. helsingerunorna, hvilka han beskref i afhandlingarna De runis helsingicis (1677), De runis helsingicis oratio (1707) och Oreades helsingicae (1710; ursprungligen tal vid rektorsombytet 1675), af hvilka de bägge senare utgåfvos af sonen Olof. Derjämte utgaf han almanackor för åren 1658--61 och Computus ecclesiasticus (1664--73, å nyo utgifven 1689 af sonen Nils C., d. som professor i matematik i Upsala 1724). Af sin samtid ansågs han som en framstående skald. C. sysselsatte sig dessutom med måleri, bildhuggeri och bildskärarekonst.
2. Celsius, Olof, d. ä., den förres son, universitetslärare, polyhistor, föddes d. 19 Juli 1670, blef 1694 filos. magister, 1699 adjunkt i filosofi vid Upsala universitet, 1703 professor i grekiska och 1715 professor i österländska språk. 1707 fick han kyrkoherdebeställningen i Börje, hvilken han innehade jämte sin professur. 1719 blef han teol. doktor, 1727 teol. professor och 1736 domprost i Upsala. Död d. 24 Juni 1756. C. var en bland de förste, som kallades till ledamöter i det 1719 stiftade samfund, hvilket sedermera fick namnet Vetenskapssocieteten i Upsala, liksom ock i Vetenskapsakademien (1739). Under en af Karl XI bekostad utländsk resa (1696--98), hvilken hade Arabien till ursprungligt mål, men fick sin slutpunkt i Italien, skaffade C. sig stora insigter i de österländska språken, hvilka voro hans hufvudämnen. Under ett åt oafbruten arbetsamhet egnadt långt lif förvärfvade han sig en omfattande kännedom äfven i andra, vidt skilda vetenskapsgrenar. Med Björner råkade han i en häftig strid genom sitt påstående att de flesta runminnesmärkena äro af ett senare datum än kristendomens införande i Sverige. C. var jämväl stor
vän af botaniken, samlade herbarier och beskref Upsalatraktens flora. Frukterna af sina växtoch språk-studier sammanknöt han i en vidlyftig afhandling om de i bibeln omnämnda örterna, Hierobotanicon sive de plantis sacrae scripturae (1745--47), hvilken skaffade sin författare stort rykte. Åt den nödställde Carl Linnaeus räckte han en hjelpsam, man kunde säga en räddander hand och bidrog kraftigt till hans fortkomst. Utom ofvan nämnda arbete och 136 akademiska dissertationer författade han en mängd andra uppsatser, företrädesvis i arkeologi, kommenterade ett par äldre krönikor och gjorde samlingar till en svensk ordbok.
3. Celsius, Anders, son till Magnus C:s son Nils, astronom, f. i Upsala d. 27 Nov. 1701, tog filosofiska graden 1728, kallades till docent i matematik 1729 och utnämndes 1730 till astronomie professor. Två år derefter företog han en utländsk resa, som varade i fem år. Hufvudändamålet var att grundligt studera mera framstående observatorier i Europa. Utomlands väckte han först uppseende genom sina i Nürnberg (1733) utgifna CCCXVI observationes de lumine boreali ab 1716 usque ad 1732 in Suecia habitae (iakttagelser öfver norrsken i Sverige). I Rom, der påfven åt honom upplät sitt stora galleri på Monte Cavallo, anställde han optiska experiment och utrönte bl. a., att solen har ett 320,000 gånger starkare sken än månen och att hon på sin middagshöjd skiner med ett 130 gånger starkare ljus än vid synranden. I Paris deltog han i en tvist, som då lifligt sysselsatte de lärde, nämligen angående jordens verkliga skapnad, och enligt hans råd anställde man samtidigt två gradmätningar, en vid eqvatorn och en i polartrakterna. C. deltog sjelf i den ena, den lapska, för hvilken Maupertuis stod i spetsen. Genom dessa undersökningar utröntes., att jorden ej är klotrund, utan, såsom Newton förut påstått, afplattad vid polerna. Efter sin återkomst till Upsala yrkade C. på uppbyggandet af ett observatorium derstädes. Medel anslogos, och Upsala observatorium, det första i Sverige, blef färdigt 1740. C. fortsatte nu med ifver sina observationer, genom hvilka han spridde nytt ljus öfver läran om planeternas gång, kometerna, stjernornas aberration, ljusets brytning i atmosferen m. m. Öfver magnetens missvisning, dennas dagliga förändring och den s. k. inklinationen, gjorde han omkr. 6,000 iakttagelserr och från 1729 meddelade han en serie meteorologiska observationer. Tyngdkraftens olikhet i Upsala och i London bestämde han genom ett af Graham i London förfärdigadt pendelur. C. var äfven bland de förste, som fäste uppmärksamheten på den s. k. landhöjningen (se d. o.), som vid denna tid ansågs bero af en vattenminskning. Tillsammans med sin svåger Hjorter upptäckte han norrskenets inverkan på magnetnålen. Nu är hans namn mest förbundet med den af honom föreslagna 100-gradiga termometern (se Celsii termometer), som i våra dagar är den för vetenskapliga ändamål öfver allt använda. 1739 blef C. ledamot af Vetenskapsakademien. 1725--44 var han sekreterare i Vetenskapssocieteten i Upsala. Död d. 25 April 1744. -- De vigtigaste af hans många skrifter äro Arithmetica eller räkenkonst (1727), Nova methodus distantiam solis a terra determinandi (1730), Memorial om calendarii förbättrande (1738), Tankar om kometernes igenkomst (1735) och Bref om jordens figur (1736). I Vetenskapsakademiens handlingar och Vetenskapssocietetens Acta finnas af honom en mängd uppsatser. Derjämte utgaf han almanackor för åren 1728--37, 1740, 1741 och 1743--45.
4. Celsius, Olof, d. y., den förres kusin, son till Olof C. d. ä., prest, häfdatecknare, f. i Upsala d. 15 Dec. 1716, blef 1740 filos. magister, 1742 docent i lärdomshistoria, 1744 vice bibliotekarie och 1747 professor i historia vid nämnda stads universitet. Sedan han låtit prestviga sig, utnämndes han 1752 till teol. doktor samt kallades 1753 till kyrkoherde i Kungsholms och 1760 i Jakobs och Johannes församlingar i Stockholm. 1774 blef han kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen derstädes (pastor primarius) samt befordrades 1777 till biskop i Lund. 1756 fick han adliga rättigheter; hans barn antogo namnet von Celse. 1742 fästes C. som "adjunctus" vid Vetenskapssocieteten i Upsala, med uppdrag att redigera societetens månadsskrift "Tidningar om the lärdes arbeten", Sveriges första kritiska blad, i hvilket vetenskapliga nyheter och redogörelser för nya böcker meddelades. Tidskriften utkom endast under år 1742, enär tid- och medel tröto för fortsatt utgifvande. 1784 blef C. ledamot och 1792 hedersledamot af nämnda societet, 1786 ledamot af Svenska akademien och 1788 af Vitt. hist. o. ant. akademien. -- Hans verksamhet som skriftställare var omfattande. Inom vitterheten uppträdde han med den efter franskt mönster utarbetade femaktstragedien Ingeborg (1739) och hjeltedikten Gustaf Vasa, sju sånger (1774), med Voltaires "Henriade" till förebild; vidare utgaf han tio psalmer (i den 1765--67 utgifna profpsalmboken) samt parafraserade öfversättningar på alexandriner af Virgilii Aeneis 1:sta bok (1762) och stycken af Homeros, upplästa i Svenska akademien. Men dessa arbeten ådagalägga, att han som skald egde mera böjelse än fallenhet. Som talare hade C. ett berömdt namn. Ehuru sjelf en lycklig vitterlekare på romarnas tungomål, sökte han med ifver häfda det svenska språkets rätt i förhållande till det latinska. "Han var den förste vid Upsala akademi, som dristade öfverträda en gammal vana och offentligen visa sig som loftalare på obunden svenska". I Tal om smak uti den svenska så bundna som obundna vältaligheten (1768), hvilket framkallade en mängd följdskrifter, framställde han sina estetiska åsigter. Flere af C:ii åminnelsetal äro tryckta, t. ex. orationerna öfver Karl Gyllenborg (1748), P. Elvius (1750) och de i Vet.-akad:s handl. intagna talen öfver L. Benzelstierna (1758), O. von Dalin (1764), C. R. Berch (1781) m. fl. Det var dock i egenskap af häfdatecknare, som C. förvärfvade sitt förnämsta rykte. Hans Konung Gustaf I:s historia (1746--53; 3:dje uppl. 1792; öfversatt på tyska 1749--53) och Konung Erik XIV:s historia (1774; öfversatt på tyska 1777 af S. G. P. Möller och s. å. på franska af Genet fils) beteckna ett verkligt steg framåt i den svenska
häfdateckningen. Ett för den tiden mångsidigt källstudium, en i allmänhet god kritik, vårdadt språk och liflig skildring jämte ett filosoferande, hvars satser dock stundom hvila på en väl bred subjektiv grund, skilja dessa arbeten väsentligt från de mera krönikeartade berättelser, af hvilka vår historiska literatur bestod före C:ii tid. Med Johan III:s historia, som fans i handskrift bland hans efterlemnade papper, blef han ej färdig; han medhann ej häller att fullborda sin, på uppdrag af 1760--62 års riksdag påbörjade Svea rikes kyrkohistoria 1767, det första försöket till en fullständig kyrkohistoria på svenska. -- Under de sista sex åren af sin lefnad var C. ständigt sjuklig. Död d. 15 Febr. 1794.