Eosander, Johan Fredrik, friherre Göthe, svensk militär och arkitekt, f. i Livland (året obekant), blef 1692 konduktör vid fortifikationen och tog 1698 afsked ur svensk tjenst samt ingick i brandenburgisk, hvarefter han fick på kurfurstens bekostnad företaga en resa till Italien och Frankrike, för att utbilda sig såsom arkitekt. Han blef 1699 kapten och hofarkitekt samt vann Fredrik I:s synnerliga ynnest genom sina lyckliga dekorationer och festanordningar. 1702 utnämndes E. till förste byggnadsdirektör öfver alla militära och civila byggnader i Preussen. Han stod då på höjden af sitt anseende, omhuldad af sin monark och dennes gemål, den snillrika Sofie Charlotte (som kallade honom sitt orakel i konstangelägenheter) samt gynnad af den inflytelserike finansministern grefve von
Wartenberg jämte andra hof- och stats-ämbetsmän. Han beskylles emellertid af tyska författare för afund och intriger mot den framstående dåvarande slottsbyggnadsdirektören Andreas Schlüter, hvars störtande i konungens ynnest han skall hafva sökt åstadkomma genom att inleda honom i ett byggnadsföretag, ändringen och påbyggnaden af gamla "Mynttornet", hvilket snart visade sig fullkomligt förfeladt. Sannolikt äro dock underrättelserna rörande denna sak och den andel E. i densamma skulle hafva tagit mycket partiska mot honom. Visst är, att han under hela Fredrik I:s tid bibehöll dennes bevågenhet i hög grad och att han erhöll flere utnämningar och uppdrag såsom bevis derpå. Så sändes han 1704 till Karl XII i Varsjav med fredsförslag och derifrån till rådet i Stockholm, blef 1705 öfverste och generalqvartermästare, erhöll 1707, efter Schlüter, direktionen öfver slottsbyggnaden i Berlin samt utnämndes 1712 till brigadier och direktör öfver fortifikationen. Hans verksamhet på det arkitektoniska området var under denna tid ganska omfattande: han började 1704 byggandet af slottet Schönhausen, fick uppsigt öfver byggnadsarbetena vid Charlottenburg, uppförde 1706--09 lustslottet Favorite, orangeriet i Oranienburg samt lustslottet Mobbijou, fullbordade åtskilliga delar af Berlins slott, till hvars yttre och inre anläggning han äfven uppgjort delvis nya ritningar, äfvensom 1709 Atlandsburgs byggnad. Emellertid ingick ett nytt tidehvarf med Fredrik Vilhelm, som ej egde sin (1713) aflidne faders konstsinne och begär för utgifter. E. ville ej medgifva de indragningar i sin lön, hvilka den nye konungen föreslog, utan föredrog att lemna den preussiska tjensten och gick åter i sitt gamla fäderneslands. På en sändning till Bender 1712 hade han haft tillfälle att göra Karl XII:s personliga bekantskap och intaga honom till sin förmån, hvilket hade till följd att han nu genast (s. å.) nämndes till svensk "abgesandt" vid preussiska hofvet och erhöll samma adliga värdighet, som förlänats hans fars syskonbarn, assessor S. Göthe. Ett halft år senare (i Juni 1713) blef han friherre och kort derefter generalkvartermästare vid svenska armén i fält. 1714 inställde han sig vid hären i Pommern, utnämndes 1715 till generalmajor, men blef s. å. preussisk fånge vid Stralsunds öfvergång. Han fick dock på hedersord resa till Frankfurt a. M. och qvarstod till 1720 i svensk tjenst. I Frankfurt påstås han genom yppigt lefnadssätt samt på en präktig konstsamling hafva förstört sin frus arf samt skingrat det dyrbara Merianska biblioteket och gravyrsamlingen, hvilka han fått med henne. Men efter all sannolikhet ligger deri någon öfverdrift, och hans obestånd var troligen föranledt af både flere och längre verkande orsaker. Hans stora skicklighet hade emellertid gjort honom bemärkt äfven af konung August II i Polen, som 1722 kallade honom till Dresden och 1723 utnämnde honom till generallöjtnant i polsk och sachsisk tjenst samt chef för fortifikationen. Der säges han hafva, liksom i Frankfurt, sysslat mycket med alkemi. E. afled i Dresden 1729, och med honom utdog ätten. Efter hans död utgafs ett arbete af honom: Kriegsschule oder der teutsche soldat (1744). Dessutom finnas flere af hans festdekorationer m. m. stuckna i koppar. -rn.