Falsen, dansk-norsk adlig ätt, som härstammar från Kristian Magnus de F., f. 1719, d. 1799, hvilken var justitiarius (president) i den norska Overhofretten och adlades 1758.
1. Falsen, Enevold de, dansk-norsk ämbetsman och skriftställare, son af den ofvan nämnde Kristian Magnus de F., f. i Köpenhamn 1755, blef 1777 assessor och 1788 justitiarius vid Overhofretten i Kristiania, 1789 lagman i Stegen (Nordlands amt), 1791 assessor i Höiesteret (i Köpenhamn) och 1802 justitiarius i Stiftsoverretten i Kristiania. F. var en varm vän till Norge och fick rikt tillfälle att verka för dess bästa, då han 1807 blef medlem af den provisoriska regeringskommission, som under kriget mot England och Sverige hade uppdrag att handlägga de rent norska angelägenheterna. Men landets olyckor öfverväldigade honom, som redan förut, i synnerhet efter vistelsen på det ensliga Stegen, var hemfallen åt melankoli. Natten mellan d. 16 och 17 Nov. 1808 sökte och fann han döden i Kristianiafjordens böljor. Som skald intager F. en framstående plats i sin tids dansk-norska literatur. Han var en af ledarna för "det dramatiske selskab" i Kristiania, öfversatte och bearbetade ett stort antal teaterpjeser samt författade sjelf flere sådana, af hvilka lustspelet Dragedukken (1797) är det mest bekanta. Vid engelsmännens anfall på Köpenhamn, 1801, lifvade han försvararna med sin bekanta krigssång "Til våben! Se, fienderne komme", och 1808 utgaf han tidningen "Budstikken" (budkaflen), i hvilken han meddelade underrättelser från krigsskådeplatsen och eldade sina landsmäns mod. "Budstikken" intager derigenom en egen plats inom den norska literaturen. Y. N.
2. Falsen, Kristian Magnus de, norsk statsman, den föregåendes son, född i Oslo d. 14 Sept. 1782, blef student 1798 och juris kandidat 1802, utnämndes 1804 till overretsprokurator i Norge samt 1807 till höiesteretsadvokat och deltog i Köpenhamns försvar s. å. 1808 blef han sorenskriver i Follo (Akershus amt) och bosatte sig på den några mil v. om Kristiania belägna gården Vollebek. Under kriget mot Sverige (1808) tjenstgjorde han som officer vid grefve Wedel Jarlsbergs frikår. 1814 utarbetade han, tillsammans med prins Kristian Fredriks privatsekreterare, J. G. Adler, ett utkast till norsk grundlag, hvilket togs till utgångspunkt vid den Eidsvoldska församlingens rådplägningar om Norges blifvande författning. Detta utkast är numera icke kändt i sin ursprungliga form. Då det utkom på trycket (Apr. 1814), hade det undergått många ändringar, hvilka till en del föranledts af regenten, prins Kristian Fredrik. I Eidsvoldsförsamlingen var F. majoritetens ledare samt arbetade med energi och framgång på att trygga Norges sjelfständighet utan förening med Sverige. Men på samma gång sökte han bana vägen för en framtida förening mellan alla de tre nordiska rikena under Kristian Fredrik, hvilken valdes till Norges konung (1814), var arfvinge till Danmarks tron och kunde blifva det äfven till Sveriges, om nämligen Karl XIII ville adoptera honom och skjuta Karl Johan åt sidan. Men så skedde icke. Händelserna utvecklade sig tvärtom i en riktning, som var helt och hållet stridande mot F:s önskningar och planer. Efter konventionen
i Moss (d. 14 Aug. 1814) lät han utnämna sig till amtman i Nordre Bergenhus amt. Af 1814 års storthing, som gick in på Norges förening med Sverige, var F. icke medlem. 1815--15 var han storthingsman, men spelade ej någon framstående rol. 1818 blef hans val förklaradt ogiltigt. 1821 var han å nyo ledamot af storthinget, men visade sig då mycket förändrad till sina tänkesätt. Sedan han 1819 gjort bekantskap med riksståthållaren grefve Sandels, hade han nämligen allt mera närmat sig regeringen. I storthingets rådplägningar angående Norges öfvertagande af 3 mill. speciedaler (12 mill. kr.) af Danmarks statsskuld inlade F. mycken förtjenst, men bröt tillika fullständigt med oppositionspartiet, och då Karl Johan framlade sina förslag till ändringar i den norska grundlagen, framställde äfven F. några sådana, hvilka ådrogo honom häftiga beskyllningar för att hafva öfvergifvit sin forna politiska ståndpunkt. 1822 blef han generalprokurör (justitiekansler). Det nyinrättade ämbetet var högst impopulärt, och innehafvaren fick dela dess öde. Storthingsman blef han aldrig mera. 1825 utnämndes han till stiftsamtman i Bergen och 1827 till justitiarius (president) i Höiesteret samt afled d. 13 Jan. 1830, böjd af den häftiga förföljelse, för hvilken han under den senare delen af sitt lif varit utsatt. -- F. uppträdde äfven som politisk och historisk författare. Bland hans skrifter må nämnas Norges historie til 1319 (1823--24). Y. N.
3. Falsen, Karl Valentin de, norsk ämbetsman, den föregåendes broder, f. 1787, var under en lång följd af år byskriver (magistratssekreterare) i Trondhjem, blef derefter amtman och dog som stiftsamtman i Kristianssands stift, 1852. Från 1818 var han medlem af nästan alla storthing och utöfvade som sådan ett stort inflytande. I jämförelse med sin lidelsefulle broder egde han ett lugnt temperament. Y. N.
4. Falsen, John Collett, norsk statsman, den föregåendes brorson, f. 1817 i Kristiania, blef 1861 amtman i Nordre Bergenhus amt, var från 1869 statsråd och chef för Justits- og politi-departementet samt dog 1879. Innan han utnämndes till statsråd, var han vid flere tillfällen (1859--60, 1865--66 och 1868--69) storthingsman. Vid Upsala universitets jubelfest 1877 blef han juris hedersdoktor, Y. N.