Flaubert

Flaubert [flåbär], Gustave, fransk romanförfattare, föddes i Rouen d. 12 Dec. 1821. Till en början egnade han sig åt juridiska studier, men drogs af anlag och håg till literaturen och kastade sig med ifver på poesien, der Hugo och Byron voro hans förnämsta mönster. Snart öfvergaf han emellertid den romantiska riktningen och vände sig åt den realistiska, i det han gjorde till sin förnämsta uppgift att med den omsorgsfullaste noggrannhet återgifva den yttre verkligheten. En frukt af ett flerårigt, allvarligt arbete i denna riktning var Madame Bovary (1857). F:s mest representativa verk, som nästan med ens gjorde honom till en ryktbarhet i Frankrike och kort derefter äfven i utlandet. Ej minst torde dertill hafva bidragit att förf. ställdes under åtal för osedlighet (domstolen frikände honom emellertid). Med psykologisk finhet och djup sanning utvecklar F. i denna roman handling och karakterer, men det hela efterlemnar dock ett obehagligt intryck, enär ramen är för trång och färgen allt igenom så äkta, att läsaren får intryck af att befinna sig ansigte mot ansigte med en fransk hvardagshistoria. Enstaka scener vittna emellertid om ett konstnärskap, som endast vinnes genom ett ärligt konstnärligt sträfvande, och arbetets stil är omsorgsfull, liflig, frisk och pikant, på ett egendomligt sätt vexlande med situationerna. F:s nästa arbete, den historisk-arkeologiska romanen Salammbô (1862), är en frukt af hans studier under en resa till Tunis och utgör en skildring af legotruppernas uppror mot Kartago på Hamilkars tid. Arbetet är osundt men ingalunda lättfärdigt, och uppenbarar på hvarje sida författarens kärlek till ämnet och hans sträfvan efter en icke blott glänsande, utan ock egendomligt kraftfull stil. De senare alstren af F:s författareskap behandla omvexlande helt och hållet moderna och till tiden fjärran liggande ämnen. Bland dessa må nämnas L'éducation sentimentale, Ilistoire d'un jeune homme (1869), en skildring af det franska landsortslifvet och den omotståndliga dragningskraft, som Paris utöfvar på provinsboarna; feeripjesen Le château des coeurs (s. å.), som rönte en glänsande framgång på Châtelet-teatern; Tentation de S:t Antoine (1874), hvilket väl vittnar om snille, men allt igenom är konstrueradt, belastadt med en tung lärdomsapparat och i sin innersta kärna onaturligt, samt Trois contes (1877), hvilka konstaterade på samma gång F:s snille och stilistiska konst som hans otvetydiga lutning åt manierism. Död d. 9 Maj 1880 i Croisset, nära Rouen. -- En viss sträfvan efter en icke alltid fullt äkta originalitet och efter öfverraskande effekter kan ej frånkännas F. Hans skildringar af menskliga karakterer tyckas snarare vara präglade af naturforskarens intresse för och noggrannhet i iakttagelsen, än af den verklige skaldens deltagande kärlek för allt menskligt. Emellertid intager han genom allvaret af sina studier, sin kärlek till sanningen och en beundransvärd teknik ett framstående rum bland Frankrikes nyare författare. A. F.