Förkylning

Förkylning är icke en sjukdom, utan en orsak och en af de vanligaste orsaker till sjukdom. Knappast någon orsak förmår att framkalla så många olikartade sjukdomar som förkylning, emedan denna icke behöfver direkt drabba det organ eller den kroppsdel, som sedan insjuknar, utan vanligen verkar på afstånd (på reflektorisk väg), i synnerhet om det finnas någon ömtålig punkt (locus minoris resistentiae), som insjuknar lättare än andra. Ingenting är t. ex. vanligare än att en snufva, halskatarr eller lungkatarr uppkommer genom att fötterna blifvit kalla och våta. Orsaken dertill förklaras sannolikast genom en reflexverkan på nervsystemet, d. v. s. att en retning på periferiska sensitiva nerver framkallar en sympatisk eller reflektorisk retning på andra håll och derigenom förmedlar kongestioner och inflammationer. Utom dessa lokala katarrala eller reumatiska processer, hvilka kunna vara förenade med mer eller mindre stark feber, inträffar stundom efter förkylning en verklig allmän, ännu ej nöjaktigt förklarad förkylningsfeber af kort varaktighet (t. ex. en dag, ephemera), utan några lokala sjukdomsprocesser. Förkylning bör skiljas från förfrysning, hvilken alltid verkar direkt på det angripna organet, såsom då fötter eller fingrar blifva ömkylda eller förfrusna (se Frostskada). De verksamma faktorerna vid en förkylning äro köld, fuktighet och luftdrag, i synnerhet alla tre i förening. En viss tid åtgår för dessa orsakers inverkan, innan kroppsytan blir afkyld mer än den tål. En svettande kroppsyta förkyles lättare, i synnerhet under hvila derför att afdunstningen beröfvar hudytan värme. Genom stark rörelse och ökad cirkulation kan värmet ersättas, hvarför man förkyler sig mindre lätt under rörelse än i hvila. Man förekommer förkylning bäst genom att härda huden medelst kalla afrifningar och bad (dock ej till öfverdrift) samt genom måttligt varm beklädnad, hälst med ylle närmast kroppen, i synnerhet om man är benägen för svettning. F. B.