Hammare. 1. Mek., ett allmänt begagnadt verktyg, som nyttjas dels till att åstadkomma starka slag, dels till att bibringa smidbara metaller en annan form än de förut hafva. Utom de små vanliga, för alla bekanta handhamrarna och de dermed analoga något större släggorna användas äfven större hamrar, som drifvas med vatten- eller ångkraft, och hvilkas ändamål är att uträcka jern eller andra metaller till finare dimensioner, hopslå vällande jernstycken samt bibringa dem hvarjehanda olika former. Af hamrar, som drifvas för vattenkraft, finnas mångfaldiga storlekar från de små spikhamrar na, af 5 à 6 kgs vigt, till de kolossala gjutna pjeser. s. k. mumblingshamrar, som användas till hopslagning af smältor (jfr Härdsmide) och smidning af grofva axlar, samt de deremellan liggande manufaktur- l. knipphamrarna och stångjernshamrarna. -- Alla vattenhamrar öfverensstämma så till vida i konstruktion, att de bestå af tre hufvudsakliga delar, nämligen sjelfva hammarblocket, skaftet och hylsten (se d. o.), eller axeln, som omsluter den nedre delen af skaftet, och omkring hvilken rörelsen sker. På de stora mumblingshamrarna äro vanligen alla dessa tre delar gjutna i ett stycke; på de mindre hamrarna åter är skaftet af trä, hammaren och hylsten deremot af jern eller stål. -- Till hamrarna höra dessutom såsom nödvändiga tillbehör: ett städ, på hvilket slaget verkar, en stadig hammarställning (se d. o.), uti hvilken hylsten är fäst, en lyftarmring, hvarigenom hammarens lyftning åstadkommes, samt en tillställning för att reglera höjden af denna lyftning l. den s. k. resten. --
Mumblingshammare.
Sjelfva hammarblocket består af tre delar: nacken, eller den öfversta delen, ögat, eller det hål, hvaruti skaftet instickes och fastkilas, samt penet, eller den nedersta delen, genom hvilken slaget öfverföres till det på städet liggande stycket. Då penet naturligtvis är den del af
Stångjernshammare.
hammaren, som är mest utsatt för nötning, brukar man ofta göra det löst, så att det efter förnötning lätt kan utbytas mot ett annat. --
Vattenhamrarna indelas efter det sätt, hvarpå lyftningen sker, uti noshammare (T. stirnhammer), der lyftningen sker i främre änden af skaftet framför hammaren, skafthammare, som lyftas under skaftet bakom hammaren, och stjerthammare (T. schwanzhammer), vid
Stjerthammare.
hvilka lyftningen åstadkommes derigenom att den bakre änden af skaftet bakom hylsten tryckes nedåt. Lyftningen under nosen begagnas mest för de stora mumblingshamrarna; i anseende till dessas stora tyngd behöfves vid dem vanligen ingen särskild tillställning för att reglera restens höjd. De vanliga stångjernshamrarna äro skafthammare; resten regleras vid dem genom en s. k. tryckare (jfr Hammarställning), eller ett elastisk trästycke, mot hvilket hammarens nacke vid lyftningen slår an, och som äfven genom sin fjädring ökar slagets styrka. Vid stjerthammare, eller de små, hastigt gående hammare, som begagnas till manufaktur- och spiksmide, regleras resten genom en s. k. genhammare, eller en liten vid skaftets bakre ände anbragt hammare, hvars mot penet svarande del är formad till en spets. Då brusken i lyftarmringen (se nedan) genom anslag mot genhammarens nacke nedtryckt denna, träffar penet en underlagd jernhäll, kallad genhammarhällen, hvarigenom på samma gång resten regleras och slagets styrka ökas. -- Lyftningen vid vattenhamrarna sker genom en på hjulstocken (se d. o.) fastsatt, s. k. lyftarmring (jfr Hammarställning), eller en ring af tackjern, försedd med ett erforderligt antal utstående kuggar, eller s. k. bruskar (se d. o.), för att lyfta hammaren så ofta som erfordras. Resten varierar vid olika hammare högst betydligt ända från något tiotal cm. vid spikhamrarna upp till öfver 60 cm. vid stångjernshamrarna. Hastigheten är naturligtvis äfven mycket olika; sålunda bör denna vid en i full gång varande stångjernshammare uppgå till omkring 100 slag i minuten, hos en spikhammare till minst 300 slag och hos manufaktureller s. k. knipphammare (se d. o.) allt efter olika, storlek varierande mellan dessa båda ytterligheter. -- Ett annat slag af hammare äro ånghamrarna, vid hvilka ånga användes såsom drifkraft. Såsom af fig. synes, är vid dessa hammarblocket, a, rörligt i vertikal riktning mellan ett par slider samt med en jernstång, den s. k. pistonstången, c, förenad med pistonkannan i den rätt ofvanför sittande ångcylindern, b. Lyftningen åstadkommes derigenom att ånga insläppes i cylindern under pistonkannan, som derigenom drifves uppåt, medförande hammarblocket i höjden; vid ångans utsläppning ur cylindern nedfaller hammaren af sin egen tyngd. Vid en del ånghammare ökar man dessutom slagets styrka genom att vid nedgåendet insläppa ånga i cylindern ofvanför pistonkannan och sålunda påskynda dennas nedgående. Ånghamrarna hafva den fördelen framför vattenhamrarna
Anghammare.
att man genom olika insläppning af ånga i cylindern under olika tidsmoment har fullständigt i sin hand att noggrant reglera såväl restens höjd som slagets styrka, så att man t. ex. med den största hammare kan åstadkomma ett ytterst lätt slag, om så önskas. Olägenheterna åter äro, att genom den ständiga skakningen de till cylindern ledande ångrören lätt rubbas, samt att jernet i pistonstången genom de upprepade stötarna småningom förändrar textur och slutligen brister. Då man emellertid genom ånghamrarna blifvit i tillfälle att hvar som hälst, oberoende af tillgång på vattenkraft, upprätta hammarverk, och då på många ställen ångans produktion genom tillgodogörande af det s. k. förlorade värmet ej förorsakar någon särskild kostnad, har användandet af ånghammare blifvit mycket allmänt, och fördelarna af lätthandterlighet och ringa utrymme äro så stora, att det till och med ej är ovanligt att få se sådana äfven vid verk, der vattenkraft finnes att tillgå. Den största hittills uppsatta ånghammare, hvars hammarblock väger 80 tons, finnes vid Creuzot i Frankrike. Sveriges största ånghammare, vägande 15 tons, är uppställd vid Sandvikens bessemerverk i Gestrikland. -- 2. Magnetisk hammare, fys., en inrättning hvarigenom den galvaniska strömmen hastigt afbrytes och slutes. Den består vanligen af en elektromagnet med ett lätt ankare, hållet af en stålfjäder mot en kontakt. När kontakten slutes, kommer strömmen i verksamhet, och ankaret attraheras från kontakten till magneten. Derigenom afbrytes strömmen, elektromagneten demagnetiseras och ankaret föres af fjädern åter mot kontakten, hvilket sålunda oupphörligt förnyas. Om elektromagneten är belägen ofvanför hammaren och kontakten under densamma, kan fjäderkraften ersättas med tyngden. Under olika former användas sådana sjelfafbrytare, t. ex. vid induktionsapparater, elektriska ringledningar m. m. 1. C. A. D. 2. L. A. F.