Hjullås, krigsv., ett i synnerhet på kavalleriets eldvapen användt lås, uppfanns 1517 i Nürnberg och nyttjades på 1500- och 1600-talet. Det bestod af ett låsbleck, hvarpå var fäst ett
stålhjul, B, hvars skrofliga omkrets nätt och jämnt ingick genom ett hål i en ofvanför fäst fängpanna, upptill sluten genom ett lock. Framom eller bakom fängpannan satt hanen, D, rörlig kring axeln, F. I hanens klyka var inklämd en eldsten, C, af jern och svafvelantimon. När låset skulle spännas, påsattes en nyckel på axeln A, och hjulet omvreds, hvarvid en kedja, som stod i förening med slagfjädern, upplindades på axeln. Derefter uppfälldes eller undansköts fängpannans lock, H, hanen nedfördes och hölls af fjädern E nedtryckt, så att eldstenen låg an mot hjulet. Vid slagfjäderns frigörande kom hjulet i så häftig rotation och gnidning mot eldstenen, att krutet tändes i fängpannan. Låset utmärkte sig för en säker antändning utan skakning, men det var för mycket sammansatt och långsamt att spänna. I Sverige kallades hjullåset sint eller fyrlås. H. W. W.