Inkarceration

Inkarceration (af Lat. in, i, och carcer, fängelse), med., inklämning; det tillstånd, då någon af kroppens väfnader eller organ utträder genom en, vanligen abnorm, öppning samt ej kan återbringas, utan sväller och inflammeras. Vanligast är det tarmar och nätet, som på sådant sätt inkarcereras, och allra oftast i bråck (se d. o.). Men äfven inuti bukhålan kunna delar af tarmen blifva inklämda, antingen genom att hänga upp sig i fållor och på strängar, naturliga eller genom förutgångna sjukdomar bildade, eller på det sätt att tarmarna snöra sig om hvarandra (volvulus) eller så, att en tarmdel tränger sig in i en annan (invagination, intussusception). Alla dessa tillstånd äro ytterligt farliga; den vanliga utgången är brand (gangren) och död. Någon gång löser naturen sjelf sådana "inre inklämningar", i andra fall kan en medicinsk behandling medföra samma resultat. I värsta fall måste bukhålan öppnas, det sjuka stället uppsökas och härfvan utredas. Denna operation, laparotomi, är en bland de svåraste och vanskligaste inom hela kirurgien: Lättare att utföra, men med nästan ändå osäkrare resultat, är den operation, som består i att likaledes, men med ett mindre snitt, öppna bukhålan, blotta och öppna en ofvanom inklämningsstället befintlig tarmdel och anlägga en artificiel anus: enterotomi, kolotomi. Då en tarm icke är insnärjd, utan hopträngd genom nybildningar deri, kräfta, är den sistnämnda operationen den enda möjliga, och i dessa fall ej förenad med på långt när så stor fara, emedan ingen brand dervid hotar. Rsr.