Konstantius (Constantius) romerska kejsare: 1. K. Chlorus var son af en förnäm dardanier, Eutropius, och slägting till kejsar Claudius Gothicus. Tidigt öfvad i vapnens bruk, blef han en duglig fältherre. Af Diocletianus upphöjdes han 292 e. Kr. till "caesar" (underkejsare) samt erhöll Gallien, Spanien och Britannien att styra. Diocletianus' medregent Maximianus adopterade honom och gaf honom sin styfdotter Teodora till äkta, sedan
han förmått honom att skilja sig från sin maka Helena. K. var en mild och menniskoälskande furste, som sökte stödet för sin tron i sina undersåtars hjertan, hvilka han också lyckades vinna. Med kraft och skicklighet försvarade han gränserna vid Rhen (mot alemannerna) och upprätthöll mot inkräktaren Allectus Roms välde i Britannien, hvarifrån han äfven tillbakaslog de vilda pikterna. Till hufvudstad hade han först Trier (Augusta Trevirorum) och sedan York (Eboracum). Efter Diocletianus' tronafsägelse, 305, blef K. "augustus" (öfverkejsare), men afled redan 306, i York. -- 2. K., Konstantin den stores son, lät efter sin faders död (337) mörda icke blott sina kusiner, Dalmatius och Hannibalianus, hvilka af hans fader blifvit utsedda till hans medregenter, utan äfven många andra slägtingar och förnäme män. Vid rikets delning mellan honom och hans bröder, Konstantin och Konstans, föll på hans lott Österlandet med Tracien och hufvudstaden Konstantinopel. Sedan Konstantin omkommit (340), regerade Konstans öfver återstoden af riket, men han blef 350 störtad och dödad genom Magnentius i Gallien och Vetranio i Illyrien. Emellertid lyckades Konstantius att göra Vetranio oskadlig, och kriget mellan honom och Magnentius, hufvudsakligen afgjordt genom K:s blodiga seger vid Mursia (Essek) i Pannonien 351, slutades 352 med Magnentius' nederlag och död i Lyon. Nu var K. ensam herre öfver romerska riket. Alltför svag att sjelf kunna sköta hela regeringsbördan, som försvårades genom krig med Persien i öster samt franker och alemanner i vester, måste K. se sig om efter medhjelpare. Två söner af Konstantin den stores broder, Julius Konstantius, nämligen Gallus och Julianus, voro ännu i lifvet. Den förre hade redan 351 blifvit utnämnd till "caesar" och förmäld med kejsarens syster Konstantia, men visade sig ovärdig det förtroende han erhållit och blef derför efter några år afrättad. Då lät kejsaren kalla till sig Julianus, hvilken på ett glänsande sätt rättfärdigade de förhoppningar, som kejsaren eller rättare kejsarinnan Eusebia fäst vid honom. Men K., som alltför mycket leddes af sina eunuker och gunstlingar, började snart känna afund och misstro mot Julianus. Följden deraf blef slutligen öppen fejd, hvarunder K., stadd på en marsch mot Julianus, afled i Mopsukrene, 361. (Se vidare Julianus.) R. Tdh.