Maa

Maa [ma], Finsk mytol., jorden. Likasom många andra forntida folk dyrkade äfven fornfinnarna jorden såsom en allt närande, uppehållande, moderlig gudomlighet. Denna kallades af dem Maa-emä, »modern jorden». Men då dyrkandet af föremålet sjelf snart öfvergick till dyrkan af den personlighet, som ansågs innebo deri, öfvergick äfven namnet till det i runorna oftare förekommande Maan-emä, med många variationer, såsom Manun, Mannun, Manuen eukko l. emäntä (»jordens gumma» l. »värdinna»), Manteren akka l. vanligare Akka manteren alainen (»den under fasta jorden boende gumman») m. fl. Hon ansågs gynna jordens fruktbarhet och hjelpa dem, som råkat i nöd, hvarför hon ofta anropades vid sådd, på skogsfärder, af nödställda o. dyl. Såsom hennes manliga motsvarighet nämnes då vanligen Peri-isäntä (»urhusbonden»), hvilket namn Castrén tyckes vara benägen att uppfatta såsom betecknande jordens husbonde. Likväl anför han på somliga ställen Gananders uppgift, som öfverensstämmer med esternas föreställning om Maa-emma -- och äfven med lapparnas om Mader-akka --, nämligen att Maan emo varit »dundergudens, den himmelske Ukkos gemål». Om detta sistnämnda träffas dock intet i de till vår tid bevarade runorna. Äfven några andra jordväsenden förekomma någon gång omtalade; dock synas dessa i folkets föreställning haft mycken gemenskap med skogens gudomligheter. Så får t. ex. skogens konung, Tapio, ofta i besvärjelser binamnen Maan isäntä (»jordens värd») och Maan pitäjä (»jordens upprätthållare»). O. G.