Magnetisk induktion

Magnetisk induktion, fys., kallas den företeelsen att ett jernstycke blir temporärt magnetiskt (se Magnetism) genom inverkan på afstånd af en magnet i dess granskap. Äfven jordmagnetismen verkar inducerande på jern, och detta är orsaken till den under namn af deviation kända afvikelse från magnetiska meridianen, som kompassen visar på jernfartyg. Den magnetiska induktionen är starkast hos mjukt jern, svagare hos stål, hvarjämte detta senare ämne vid induktionens upphörande ej förlorar all den magnetism, som genom induktionen blifvit uppväckt. Äfven i en permanent magnet kan magnetismen förstärkas eller försvagas genom induktion från en annan magnet eller af jordmagnetiska kraften. Genom experimentel bestämning af den magnetism, som den vertikala komponenten af jordmagnetismen framkallar i en vertikalt ställd mjuk jernstång, kan inklinationen å en ort utrönas (se Jordmagnetism). Genom induktion uppstår likaledes magnetism i ett mjukt jernstycke, när det omkretsas af en elektrisk ström. Det är sålunda som jernkärnan i en elektromagnet (se d. o.) vexelvis magnetiseras och demagnetiseras, när strömmen slutes och öppnas i den trådspiral, hvaraf hon är omgifven. Magnetisk induktion bör ej förvexlas med magneto-elektrisk induktion (se Induktion 2), såsom icke sällan sker. R. R.