Millich

Millich, Nicolaes, holländsk bildhuggare, antagligen född i Antwerpen omkr. 1633. Om hans utbildning och tidigare verksamhet vet man ännu alldeles intet. Men man kan sluta till att han ansetts såsom särdeles framstående, emedan han 1669 inkallades af enkedrottning Hedvig Eleonora för att med plastiska konstverk smycka Drottningholm. 1673 erhöll han jämte medintressenter (Hindrich Kletcher och David Klöker) privilegium att uppsöka och bryta marmor på all kronans jord. Hans första vistelse i Sverige räckte till 1676, under hvilken han utarbetade 4 af de stoder, hvilka äro uppställda i stora trappan å Drottningholms slott, samt åtskilliga af konungabysterna, som äfven finnas der anbragta. Hösten 1680 gjorde M. ett nytt besök i Stockholm och slöt då kontrakt om 6 nya stoder, hvilka han skulle leverera om tre år. För sista gången återvände han 1682, då han, utom fortsättning af de dekorativa bysterna för trappan, egentligen utförde delar af en tillämnad stor springbrunn af marmor. Denna kom likväl ej till utförande, troligen emedan man beslöt sig för att i stället använda de många bronsfigurer af A. de Fries, som enkedrottningen redan egde, och hvilka härrörde från den berömda fontänen å Frederiksborg. 1685 synes M. hafva lemnat Sverige, der han, utom ofvannämnda verk, arbetade åtskilliga andra dekorativa stoder och äfven enklare arbeten, nu mestadels försvunna. De nio sånggudinnorna, Minerva och Apollo finnas ännu på den plats, der de först uppställdes, i Drottningholms stora trappa. Dessa stoder, af hvit marmor, beundrades af Sandrart och hela samtiden i Sverige för den präktiga behandlingen af materialet, »hvilket synes snarare som vax än sten». De äro för öfrigt tämligen medelmåttiga och maniererade alster af barockens konst. Om M:s senare öden känner man lika litet som om hans lif, innan han kom i svensk tjenst. I hans hemland synas de konstlärde hafva förvexlat honom med en arkitekt af samma tillnamn, hvadan man, sannolikt orätt, tillagt honom planen till ett kyrktorn i Antwerpen. -rn.