Nybildningar (neoplasmer). Se Tumörer.
1. Nyblaeus, Gustaf, militär, gymnast, skriftställare i politisk-militära frågor, född i Stockholm d. 23 Mars 1816, blef 1834 student i Upsala och 1836 underlöjtnant vid Svea artilleriregemente. Sistn. år kommenderades han att genomgå lärokursen vid Gymnastiska centralinstitutet, der han vardt starkt påverkad af Lings personlighet. 1838 anställdes han såsom underlärare vid institutet och var dermed inne på fältet för sin hufvudsakliga verksamhet. N. qvarstannade dock i krigstjensten, erhöll 1839 transport till Dalregementet, nådde der 1855 kaptensgraden samt blef 1862 major i armén, 1864, då han tog afsked från regementet, öfverstelöjtnant och 1872 öfverste i armén. Sistnämnda militära hedersbefordringar stodo i samband med den ställning N. vid tiden för deras erhållande intog i egenskap af den svenska gymnastikens främste målsman. Sedan han nämligen från 1842 i tvänne decennier verkat såsom fäktmästare vid universitetet i Lund och som gymnastiklärare vid katedralskolan och folkskolelärareseminariet derstädes samt under denna tid två gånger, 1850 och 1852, med reseanslag af allmänna medel studerat gymnastikundervisningen i utlandet, återbördades han till Gymnastiska centralinstitutet för att intaga den ledande platsen derstädes. Redan 1858, då frågan om ordnandet af den gymnastiska undervisningen i Sverige och särskildt frågan om en reorganisation af nämnda institut upptagits till behandling, inlemnade N. på anmodan ett förslag i ämnet. 1862 fick han plats i den nya komité, som tillsattes för ärendets fullföljande, och vid Brantings afskedstagande, hösten 1862, blef han t. f. föreståndare för institutet. 1864, sedan stadgan om dess nya organisation utkommit, i hufvudsak öfverensstämmande med N:s förslag, utnämndes han till Gymnastiska centralinstitutets föreståndare och till öfverlärare på den militära afdelningen, hvarjämte han förordnades till sekreterare hos institutets direktion. Efter en nitisk verksamhet i dessa befattningar begärde och erhöll han 1887 sitt afsked. -- 1869 studerade N. på offentligt uppdrag anordningen af militäröfningarna i de schweiziska skolorna samt ingaf derefter ett förslag till närmare ordnande af den militära undervisningen i de svenska skolorna, hvilket förslag lades till grund för 1870 års cirkulär angående denna sak. Den 1869--72 verksamma svensk-norska komitén för omarbetande af infanteriets exercisreglemente samt instruktion för gymnastik och bajonettfäktning räknade N. bland sina ledamöter. Äfven af läroverkskomitén 1882--84 var han ledamot. Om den svenska gymnastiken och fäktkonsten har N. inlagt förtjenster jämväl såsom författare af åtskilliga läroböcker: Undervisning i gymnastik efter Ling (1847; 2:dra uppl. 1860), Stå och gå. Grunder för praktisk krigsbildning. I. Ståendet (1867), Anvisning för undervisningen i gymnastik och vapenöfning vid folkskolelärare-seminarier och folkskolor (1867; 4:de uppl., med titel Handledning i gymnastik och vapenöfning vid folkskolelärare-seminarier och folkskolor, 1880), Allmän gymnastisk fäktlära (1876), Militärgymnastik eller den allmänna gymnastikens användning för militärisk utbildning (1881), Plastiska kroppsöfningar. Grunddrag till estetisk gymnastik (1882) samt Om frigymnastiken och den gymnastiska metoden (s. å.). N. var sekreterare i 1861--65 års landtförsvarskomité, har skrifvit åtskilliga uppsatser i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift och blef 1857 ledamot af denna akademi. Under 1850-talet skref han i de skånska tidningarna och i »Svenska Tidningen», senare hufvudsakligen i »Post- och Inrikes tidningar» artiklar i försvarsfrågan samt öfversigter af de stora krigshändelserna i Europa. Bland sådana artiklar märkes en äfven i broschyrform utkommen serie Om krigisk uppfostran, folkbeväpning och armé (1867), i hvilken N. framhöll möjligheten af att öfverflytta rust- och rotehållarnas skyldigheter på kommunerna. Äfven genom senare broschyrer samt såsom riksdagsman i Andra kammaren 1873--75 tog han del i försvarsfrågans behandling, fasthållande vigten af stamtruppers bibehållande. I en skrift Om anfall och försvar (1887) har han framställt allmänna principer för fäktning och krigföring. I yngre år var N. vitterlekare samt utgaf Harposlag (1846) och Johan Banér. Dikt i fem sånger (1848). Dalkarlasången, den genom O. Lindblads toner välkända sången »Jag vet ett land», diktades af N. 1840.
2. Nyblaeus, Johan Axel, filosof, universitetslärare, den föregåendes kusin, född i Stockholm d. 20 Maj 1821, blef 1839 student i Upsala, 1851 filos. doktor och 1852 docent i filosofiens historia vid Upsala universitet. 1853 utnämndes han till adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi vid högskolan i Lund och förestod från Nov. s. å. professuren i praktisk filosofi derstädes, tills han i Maj 1856 blef ordin. innehafvare af densamma. Vid uppnådd pensionsålder, 1886, tog han afsked från denna befattning. 1850, 1859 och 1862 gjorde N. utländska resor i vetenskapligt syfte. Han blef 1878 medlem af Fysiografiska sällskapet i Lund och af Vetenskapsoch vitterhetssamhället i Göteborg, kallades 1879 till ledamot af Vetenskapsakademien samt promoverades vid Köpenhamns universitets jubelfest s. å. till hedersdoktor i juridiska fakulteten. 1876 erhöll han af Svenska akademien Karl Johans pris för utmärkta literära förtjenster. -- Såsom tänkare tillhör N. den boströmska skolan. Genom flere värderika mindre uppsatser, hufvudsakligen på religionsfilosofiens och samhällslärans områden, har han sökt vidare utföra Boströms lära. Under begagnande af den boströmska filosofiens resurser har han äfven i religiöst afseende sökt verka för en enligt hans åsigt högre uppfattning af kristendomen än statskyrkans, dervid i mycket anslutande sig till sin lärares tankegång i dennes »Anmärkningar om helfvetesläran». Det är dock hufvudsakligen lärorna om treenigheten och Kristi gudom, mot hvilka han riktar sina angrepp. Inom samhällsläran är hans vigtigaste arbete Om statsmaktens grund och väsende en förträfflig öfversigt af den filosofiska statslärans historia, den nära nog enda i vår literatur. Den har dock ej blifvit fullbordad (häft. I utkom 1864 och i ny, tillökad uppl. 1882). Bland smärre skrifter af N. må vidare nämnas Om straffrätten (1852; 3:dje öfversedda och förbättrade uppl., Om statens straffrätt, 1879), Är en practisk philosophi möjlig efter Hegels verldsåsigt? (1855; 2:dra uppl. 1856; öfvers. på danska 1855), Trenne religionsphilosophiska uppsatser (1874; innehållande de redan förut publicerade uppsatserna Om den religiösa tron och vetandet, Theodor Parker och den religiösa frågan samt Striden om Christi gudom mellan V. Rydberg och biskop Beckman) samt Tvänne uppsatser om den boströmska filosofien (1885). Sin ojämförligt största betydelse eger emellertid N. såsom den svenska filosofiens häfdatecknare. Redan tidigt synes det hafva varit hans afsigt att fylla bristen på en fullständig literär framställning af den boströmska filosofien. Under förberedelserna till detta arbete leddes han emellertid till studiet af den föregående svenska filosofien, och resultatet blef hans stora verk Den filosofiska forskningen i Sverige från slutet af adertonde århundradet, framstäld i sitt sammanhang med filosofiens allmänna utveckling (2 delar 1873--81, 1:sta afd. af 3:dje delen 1886; den 4:de, ännu outgifna, delen är afsedd att framställa den boströmska filosofien). I detta arbete söker N. uppvisa, att den svenska filosofien, trots sin nära förbindelse med den tyska, dock har en sjelfständig karakter och en sjelfständig utveckling. Utmärkande för henne är enligt N. hennes afgjorda benägenhet att tränga fram till en rent osinlig verklighet såsom den sinligas grund och att i sammanhang dermed, under opposition mot den samtida tyska filosofiens panteism, söka lägga grunden till en vetenskaplig teism samt vetenskapligt bevisa menniskans frihet och odödlighet. I sin mest fulländade form framträder visserligen detta sträfvande hos Boström, men ansatser i samma riktning finner N. redan hos föregångarna, företrädesvis Biberg, Grubbe och Geijer. -- Utmärkande för alla N:s arbeten i formelt afseende är det stilistiska mästerskap, hvaraf han i hög grad är i besittning, och hvilket gör hans för fackmannen så värderika skrifter njutbara äfven för en större allmänhet. Till kännedomen om den svenska filosofien har N. bidragit äfven genom att utgifva »Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval» (I--VII, 1876--84; de tre sista banden i förening med docenten R. Geijer i Lund). L. H. Å.
1. Nyblom, Carl Rupert, universitetslärare, konstdomare och skald, född i Upsala d. 29 Mars 1832, blef derstädes student 1850, filos. doktor 1857 och docent i estetik 1860. Under sina tidigare studentår innehade han det tranérska stipendiet för latinsk verskonst, hvilket tilldelats honom före afgången från Upsala katedralskola. Han erhöll 1853 Svenska akademiens andra pris för skaldestycket Arion och utgaf 1859 en förtjenstfull öfversättning af Th. Moores »Irländska melodier» samt 1860 en samling ungdomsfriske Dikter. 1861--63 företog han med offentligt understöd en studieresa till Frankrike och Italien. Såsom frukter af denna färd utkommo Konststudier i Paris (1863), Om den antika konsten och dess pånyttfödelse (1864) och Bilder från Italien, tecknade af Carlino (s. å.; ny, omarb. uppl. 1883 under titeln Ett år i södern; dansk öfvers. s. å.). 1865 utgaf han Nya dikter och uppsatte »Svensk literaturtidskrift», af hvilken han redigerade de fyra första årgångarna. Efter B. E. Malmströms död förordnades N. hösten 1865 att förestå professuren efter honom och utnämndes i Jan. 1867 till professor i estetik samt literaturoch konsthistoria vid Upsala universitet, sedan han försvarat sin disputation Om innehåll och form i konsten (1866) samt hållit tvänne profföreläsningar (utg. s. å.). I sina offentliga och enskilda föreläsningar har N. sedan dess företrädesvis gifvit öfversigtliga framställningar af literaturens och de bildande konsternas historia samt diktarterna. Hans fördomsfria uppfattning, mångsidighet och lifliga, klara framställningssätt hafva gjort denna lärareverksamhet fruktbringande; i synnerhet har han höjt konsthistoriens studium vid högskolan. På anmodan har han äfven hållit smärre föreläsningsserier i Stockholm (1864, 1866, 1870, 1871) och i Göteborg (1868, 1876). För konstforskningar har han med offentliga stipendier ytterligare företagit resor till Finland, Tyskland och Frankrike 1869, till Italien 1877, till Holland och Belgien 1884 samt till Paris och London 1886. N. vardt 1866 ledamot af Göteborgs Vetenskaps- och vitterhetssamhälle, 1879 en af de aderton i Svenska akademien, 1881 hedersledamot af Akademien för de fria konsterna och 1884 ledamot af Musikaliska akademien. Såsom framstående teoretiker i arkitektur har han varit en synnerligen verksam medlem af byggnadskonsten för uppförande af Upsala nya universitetshus 1878--87 och af Upsala domkyrkobyggnadskomité sedan 1885. Han var äfven inkallad i den af konungen tillsatta teaterkomitén 1880. Af utländska arbeten har N., utom det redan nämnda, öfversatt eller bearbetat »William Shakspeares sonetter» (1871), »Valda skizzer af Mark Twain» (1873, 1874), »Amerikanska humorister» (1874), »Shakspeare-galleri» (1873--75), »Italiens konstskatter» (1875--79), »Italien, en vandring» etc. (1875--77) och Swifts »Gullivers resor» (1876) samt i »Dikter från främmande länder» (s. å.) samlat vittnesbörd om sin utvecklade förmåga såsom poetisk öfversättare. Sjelf har han vidare författat Vers och prosa. Gammalt och nytt af Carlino (1870), den präktiga minnessången Georg Stjernhjelm (1872), Estetiska studier (1873; ny samling I--II, 1884), Valda dikter (1876), Johan Tobias Sergel, Sveriges förnämsta konstnärssnille (1877), minnesteckning öfver Elias Fries (inträdestal i Svenska akad., 1879), Minne af tonskalden Adolf Fredrik Lindblad (1880, i Sv. akad:s handlingar, del 57), Minnesskrift vid hundrafemtioårsfesten i k. Akademien för de fria konsterna (1885) m. m., förutom i tidskrifter och tidningar införda dikter, smärre uppsatser, recensioner o. s. v. Särskildt må nämnas hans konstkritiker i »Aftonbladet» 1875--79 och i »Post- och Inrikes tidningar» sedan 1879 samt hans sedan 1881 meddelade konstnärsbiografier i »Nordisk Familjebok». Utrustad med musikalisk insigt och talang, har han äfven komponerat sånger till piano (utg. 1864, 1878). N. har utgifvit VI:te delen af Runebergs samlade skrifter (1869) och en ny, fullständigt omordnad uppl. af desamma jämte lefnadsteckning (1870) samt editioner af Leopolds poetiska arbeten (1873) och Nyboms dikter (1880, med lefhadstcckning).
2. Nyblom, Helene Augusta, dansk-svensk författarinna, den föregåendes hustru, född i Köpenhamn d. 7 Dec. 1843, dotter af professorn vid danska konstakademien, porträtt- och historiemålaren Jörgen Roed, gjorde i sin ungdom 1861--62 en utländsk resa med sin fader till England, Frankrike och Italien, hvarest hon i Rom gjorde sin blifvande mans bekantskap. Hon gifte sig 1864 och bosatte sig då i Upsala. 1877 företog hone en ny resa till Italien i sällskap med sin man. Åtskilliga år sysselsatte hon sig enskildt med författareskap, men uppträdde offentligt först i början af 1870-talet med noveller i »Ny illustrerad tidning», hvilka utgifvits i samlingar 1875, 1876, 1879 och 1881 under titeln Noveller af H. Dessa noveller, ursprungligen skrifna på danska och omflyttade på svenska för de svenska samlingarna, hafva äfven utgifvits på danska i fyra samlingar 1881--1885, och en del af dem har på olika håll öfversatts och utgifvits äfven på tyska. Men dessutom har fru N. på sitt modersmål utgifvit två samlingar dikter, nämligen Digte (1881) och Nye digte (1886), samt flerestädes inom Sverige tid efter annan offentliggjort poetiska stycken, som mottagits med mycket erkännande. Slutligen har hon i flere tidskrifter framträdt dels med literär-kritiska uppsatser (öfver H. Ibsen, Edinondo de Amicis, Turgenjev m. fl.), dels med estetiska uppsatser: Konst och lyx, Konst i handtverket, Handtverk i konsten, Sanning på scenen och Tendensdikt (i »Nordisk tidskrift»). Fru N:s noveller röra sig i en atmosfer af harmoni och lefnadslycka. De mest omtyckta torde vara Tizians madonna, Paul Erlings lustfärd, Minne från en badresa, Lucia, Merkurius, En drömmare, Ett porträtt, »Over de höje fjelde» och Under dansen. Af större värde äro emellertid hennes dikter, hvilka vittna om en skaldebegåfning af äkta slag.