Oekolampadius. Se Oecolampadius.
1. Oelreich [öl-], Bernhard, lärd, prokansler, född i Itzehoe, Holstein, d. 5 April 1626, studerade i Köpenhamn och vid nordtyska universitet samt blef 1646 hedersmagister i Rostock. 1647 anställdes han som e. o. professor i grekiska vid Sorö akademi, vistades derefter flere år utomlands samt kallades vid återkomsten, 1651, till kyrkoherde i Asums och Skepparslöfs församlingar af Lunds stift. Der inlade han stora förtjenster, i synnerhet under kriget med Sverige, då han med egna betydande uppoffringar fredade bönderna från inqvartering o. dyl. Sedan Skåne kommit under Sveriges spira, valdes O. till riksdagsfullmäktig vid 1664 års riksdag och blef derunder förste hofpredikant hos enkedrottningen. 1665 blef han teol. doktor i Greifswald och förordnades till ständig ledamot af stiftsstyrelsen i Lund, der han med mycken kraft och varsamhet bekämpade biskop Winstrups danska sympatier och ärelystnad. 1666 utnämndes han till den nystiftade karolinska högskolans förste prokansler. I denna egenskap hade han många svårigheter att bekämpa, dels till följd af de stridigheter, som uppstodo mellan professorerna, dels genom de intriger, som Winstrup i hemlighet dref mot honom. Han njöt emellertid stort förtroende hos kansleren, grefve G. O. Stenbock, och äfven inom lärarekåren. Det var derigenom han förmåddes att qvarstå till 1672, då han utnämndes till pastor primarius och superintendent i Bremen, en befattning, som han innehade till sin död, d. 30 Mars 1686. Hans tryckta skrifter utgöras af disputationer och likpredikningar. -rn.
2. Oelreich [öl-], Niklas von, ämbetsman, politiker, den föregåendes sonson, född d. 12 Jan. 1699 i Örsjö, Skåne, blef student i Lund 1716, filos. mag. 1726, docent i geometri 1727, filos. adjunkt s. å. samt 1732 universitetsbibliotekarie och e. o. professor i filosofi. Alltifrån 1730 var han lärare för de sedan bekante grefvarna Axel och Karl von Fersen. 1737 utnämndes han, med bibehållande af bibliotekariatet, till professor i literaturhistoria, företog 1738--44 en utländsk resa och befordrades 1739 till professor i teoretisk filosofi. Han lemnade universitetet 1746 såsom utnämnd till censor librorum, en befattning, som han skötte, ända tills den 1766 indrogs. O. skall i denna visat sig »nitisk för tankefrihet», hvarför han »ådrog sig flere ledsamheter». Då det styrande hattpartiet ville ega ett offentligt organ, som skulle förklara och försvara dess åtgärder, uppsattes 1755 Sveriges första politiska tidskrift, »En ärlig svensk», hvars utgifvare och hufvudsaklige författare O. var, ehuru bidrag lemnades äfven af åtskilliga personer, och de vigtigare artiklarna undergingo en flersidig granskning af rådet och andra, innan de trycktes. Tidningen, som utkom 1755--56, vann en för sin tid stor spridning, fick ej offentligen diskuteras och mottogs af det herskande partiet med en förtjusning, i hvilken efterverlden har svårt att instämma, åtminstone hvad uppsatsernas »ledsamma vidlyftighet» vidkommer. O. blef 1749 adlad och utnämndes 1762 till statssekreterare samt 1767 till president i Kommerskollegium. Han afled i Stockholm d. 4 Sept. 1770. -- Utom »En ärlig svensk» efterlemnade O. åtskilliga disputationer samt några smärre politiska häften. -rn.