Pellagra

Pellagra (af Lat. pellis, hud, och Grek. agra i bet. affektion), med., en företrädesvis uti Italien och Spanien förkommande sjukdom, som äfven fått namnen lepra italica, risipola lombarda (»lombardisk ros»), raphania maisitica, mal del sole, mal rosso m. fl. Det var först mot slutet af 1700-talet, som man började urskilja denna sjukdom såsom en särskild form. Sedan dess har den tilltagit i förfärande grad, i synnerhet i Lombardiet, der öfver 30 proc. af befolkningen, företrädesvis bland allmogen, varit angripna. På de senaste åren har den dock gått något tillbaka. -- Trots de flitiga forskningar man egnat sjukdomen, är man ännu icke på det klara med dess egentliga natur och väsende. De mycket vexlande symtomen kunna hänföras till trenne hufvudgrupper, utgående från huden, digestionsorganen och nervsystemet. Detta kroniska lidande, som vanligen räcker i åratal, börjar ofta med allmän mattighet, hufvudvärk, dåsighet, rosartadt utslag på handryggen och under armarna samt på alla för solen blottade hudpartier; sedermera allahanda digestionsrubbningar, såsom äckel, kräkning, aptitlöshet, stinkande andedrägt, förstoppning eller diarré o. s. v.; slutligen affektion af nervsystemet, såsom konvulsioner, lamhet, nedtryckt sinnesstämning ända till fullt utbildad melankoli, med hallucinationer och sjelfmordsdrift, eller anfall af mani. Förloppet är vanligen kroniskt, så att sjukdomen ofta räcker 10--15 år. Den är svårare under April--Juni och aftager vanligtvis på hösten. Döden föranledes antingen af envisa diarréer, med sår på tarmarna, eller af ma--rasm. -- Under det några författare anse, att orsaken till sjukdomen är att söka blott i otillräcklig föda och dåliga hygieniska förhållanden i allmänhet samt derför kallat den helt enkelt malattia della miseria, söka dock de fleste en specifik orsak och finna den vanligen i förtärandet af majs. De, som antaga majsen som orsak, hafva dock olika meningar om sättet för majsens skadliga verkningar, i det Ballardini fäst sig vid en i majsen funnen svamp, Sporidium maidis, andra vid en i majsen förekommande mjöldryga eller vid majsbranden, ustilago maidis, under det Lombroso förfäktar den åsigten att majsgiftet består icke af svampar, utan af tvänne genom jäsning uppkomna kemiska kroppar, nämligen en fet olja, som verkar tetaniserande, och en alkaloid, som han kallar pellagrozein. Alla specifika giftteorier bekämpas af Lussana, som, sannolikt med rätta, anser pellagran vara en kronisk inanition, d. v. s. en genom otjenlig och otillräcklig föda m. m. föranledd utsvältningsprocess. För denna åsigt talar äfven den omständigheten att man funnit sjukdomen äfven hos personer, som icke förtärt majs. F. B.