Reffla

Reffla. 1. Rännformig, vertikal fåra i en pelare (kolonn, pilaster). Se Kannelerad. -- 2. Krigsv., en grund, skrufformig urtagning i ett eldvapens lopp, afsedd att gifva projektilen efter skottlossningen en rotation kring sin längdaxel, så att den alltid vänder spetsen framåt samt erhåller en längre och säkrare bestämd kulbana. Ett med refflor försedt eldvapen kallas reffladt till skilnad från ett slätborradt. Loppet är vanligtvis i sin bakre del, laddningsrummet, antingen alls icke reffladt eller blott delvis, för att vapnet ej onödigtvis må försvagas. Refflornas form och antal äro vid tunga eldvapen olika, alltefter som en projektil med knappar eller gördlar nyttjas; i senare fallet äro refflorna flere och grundare samt försedda med skarpare afskurna »bommar», de mellan refflorna qvarvarande delarna af loppets väggar. Vinkeln mellan en refflas riktning och loppets generatris, en med kärnlinien parallel linie, kallas refflans »vridningsvinkel». Denna vinkel vexlar emellan 7° och 3,5°. Den längd, på hvilken refflan skulle vrida sig ett helt hvarf, kallas refflans »stigning» och angifves i längdmått vanligen i kaliber (vexlande emellan 21 och 90 kaliber). Vridningsvinkeln, som bör vara så stor, att projektilen ännu i sista delen af sin bana eger tillräcklig stabilitet, d. v. s. roterar kring sin längdaxel, kan vara konstant eller mot mynningen tilltagande, d. v. s. då loppet är utveckladt i plan, kunna refflorna bilda antingen räta eller krokiga linier. I förra fallet kallas refflorna likformiga, i senare fallet tilltagande. Vridningsvinkeln är vid tilltagande refflor störst vid mynningen, emedan dess dervarande storlek bestämmer projektilens rotation. De tilltagande refflorna äro paraboliska eller cirkulära, alltefter som den utvecklade refflan utgör ena grenen af en parabel, med vridningsvinkel 0° vid laddningsrummet, eller är en cirkelbåge. Reffelprofilen är tämligen olika, vanligtvis elliptisk, rektangulär eller med en sexhörnings vinklar. Refflans botten är koncentrisk med loppet och med afrundade hörn mot sidoytorna. Dessas kanter mot »bommarna» äro deremot skarpa. Refflans bredd vexlar i tunga eldvapen mellan 5 och 20 mm; hennes djup går ej öfver resp. 3 och 0,3 mm. beroende på eldrörets kaliber. I afseende på profilen skiljer man emellan parallelrefflor och kilrefflor, i hvilka båda slag djupet är detsamma, men bredden vid de senare aftager mot mynningen, samt progressivrefflor, der bredden är lika, men djupet aftager mot mynningen. Vid artilleripjeser för framladdning finnas dessutom i samma lopp refflor af olika profil. Dessa pjeser hafva projektiler med knappar. Der stödknappar finnas på projektilen, löpa dessa vid införandet i särskilda grunda refflor, och vid skottlossningen glida de under bommarna och centrera projektilens bakre del. Dessa olika slags refflor kallas djupa (eller styrrefflor) och grunda refflor. De förra refflornas djup vexlar mellan 1,5 och 6 mm., de senares är omkr. 0,5 mm. För att möjliggöra nyssnämnda centrering är refflans botten, åtminstone vid det svenska systemet, delad i två delar, den egentliga bottnen och den centrerande bottenytan, samt derjämte en reffla vid loppets högra sida afsmalnad mot laddningsrummet. Refflornas antal i bakladdningspjeser i motsats till framladdnings bör, med fäst afseende på att bommarna ej blifva för svaga, vara så stort som möjligt. I tunga eldvapen vexlar det mellan 3 och 90, i handeldvapen mellan 3 och 7. Loppets refflade del bör egentligen vara så lång, att krutgasens tryck blir lika med storleken af de i loppet motverkande krafterna, såsom projektilens friktion mot loppets väggar och luftmotståndet i loppet. Om refflade gevär och kanoner se Eldhandvapen och Kanon. -- 3. Geol., en smal och grund, i berg inristad, linierät fördjupning eller fåra. Sådana refflor förekomma här och der inom de delar af jorden, hvilka varit betäckta af inlandsis och glacierer. Vanligen är tillika sjelfva bergytan i någon mån jämn-nött eller planslipad på de ställen, der sådana refflor eller repor (glacialrepor) finnas. Refflorna hafva åstadkommits genom nötningen af vid glacierisens botten befintliga och med denna framskufvade stenar samt angifva naturligtvis alltid isens rörelseriktning på stället. Inom Sverige, Norge och Finland äro sådana refflor mycket vanliga. 2. H. W. W. 3. E. E.