Reichenbach

Reichenbach. 1. Georg von R., tysk vetenskaplig instrumentmakare, f. 1772, d. 1826, var bajersk artilleriofficer. Tillsammans med urmakaren J. Liebherr och ämbetsmannen Utzschneider upprättade han 1804 tvänne berömda mekaniska institut i München och Benediktbeuren. Det senare arbetade sedermera på två afdelningar, en mekanisk under ledning af R. och efter dennes död af Ertel samt en optisk under ledning af Utzschneider och Fraunhofer samt, efter den senares död, af Merz. Bland de uppfinningar på instrumentkonstruktionens område, som förlänade Reichenbachska institutet dess berömdhet, må nämnas en delningsmaskin, medelst hvilken gradering på en normalcirkel lätt kan öfverföras på andra cirklar, meridiancirkeln (föreslagen af Römer), sådan den i sina hufvuddrag ännu i dag konstrueras, samt det solidt byggda eqvatorealet. -- 2. Karl von R., friherre, tysk kemist och industriidkare, f. i Stuttgart 1788, d. i Leipzig 1869, vann filos. doktorsgrad i Tübingen och anlade i Baden ett jernverk samt stora träkolningsugnar. I samband med kolningen framställde han ättiksyra och tjära samt upptäckte i destillationsprodukterna kreosotet, paraffinen m. fl. dittills okända ämnen. Sedermera inrättade han i Österrike flere mekaniska verkstäder, valsverk, en hvitbetssockerfabrik m. m. Han upphöjdes 1839 i würtembergskt friherrligt stånd. R. gaf bidrag till kännedomen om meteorstenarnas natur och egde en utmärkt samling af sådana stenar. Mest känd är han dock genom sin upptäckt af det omtvistade magnetiska ljusfenomenet od (se d. o.), om hvilket han skref flere arbeten, bland dem Der sensitive mensch und sein verhalten zum ode (2 bd, 1854) och Die odische lohe (1867). -- 3. Heinrich Gottlieb Ludwig R., tysk botanist och zoolog, f. i Leipzig 1793, blef 1815 filos. och 1817 med. doktor samt fick en e. o. professur i medicin vid universitetet i Leipzig, men kallades 1820 till professor i naturalhistoria vid Dresdens med.-kirurgiska akademi och föreståndare för dervarande naturaliekabinett. R. ombildade detta museum, och skapade Dresdens botaniska trädgård. Död 1879. Såsom naturforskare var R. en systematiker af den äldre skolan. I arbetena Conspectus regni vegetabilis (1828), Flora germanica excursoria (1830--32) och Handbuch des natürlichen pflanzensystems (1837) utvecklade han sitt egendomliga växtsystem, enligt hvilket växtriket indelades i 8 på organens utveckling grundade klasser, ett system, som väl kunde berömma sig af en viss enkelhet, men som snart rönte mycket motstånd. R. var icke växtfysiolog, men en örtkännare som få. Såsom fytograf utmärkte han sig bl. a. genom praktverket Icones florae germanicae (bd 1--12, 1834--70), till hvilket han sjelf tecknat de flesta afbildningarna. På zoologiens område hafva R:s arbeten Vollständigste naturgeschichte der säugethiere und vögel (1836--54) och Avium systema naturale (1849--55) förskaffat honom ett aktadt namn. Intresserad entomolog, studerade han med förkärlek de tvåvingade insekterna (Diptera) och särskildt styngens grupp (Oestrida). På grund af hela sin riktning bekämpade R. darwinismen och andra nya strömningar inom vetenskapen. -- R:s son, Heinrich Gustav R., f. 1824, d. 1889 såsom direktör för botaniska trädgården i Hamburg, gjorde sig känd i synnerhet genom sina vetenskapliga arbeten om orchidéerna. 1. K. B 3. O. T. S.