Rubinstein

Rubinstein, Anton, rysk pianist och tonsättare, föddes d. 30 Nov. 1829 i Wechwotynez nära Jassy. Föräldrarna flyttade straxt derpå till Moskva, der R. fick undervisning i pianospel af Villoing, hvilken 1839 tog honom med till Paris och förskaffade honom det amplaste erkännande af Liszt. Efter en framgångsrik konsertturné fick R. jämte sin broder Nikolaj 1844 i Berlin egna sig åt allvarliga teoretiska musikstudier under Dehns och Mendelssohns ledning. Återkommen till fäderneslandet 1848. erhöll han i Petersburg en beskyddarinna uti storfurstinnan Helena, på hvars bekostnad han 1854 å nyo reste till utlandet. Han fann i Tyskland förläggare för sina kompositioner, konserterade i Paris och London samt vände 1858 tillbaka till Petersburg, der han utnämndes till hofpianist och konsertdirektör. År 1862 inrättade han Petersburgs konservatorium och tjenstgjorde som dess direktör till 1867, senare å nyo från 1887. Under mellantiden hade han ingen anställning, utan egnade sig helt och hållet åt komposition och företog åter vidsträckta konsertresor, hvarunder han 1869 första gången besökte Sverige (andra gången 1884) och 1872 utsträckte sitt triumftåg till Amerika. 1889 på sin 61:sta födelsedag blef han föremål for en storartad hyllning från snart sagdt hela den musikaliska verlden, erhöll af Alexander III en betydande årlig pension m. m. -- Såsom pianist har R. mer än någon annan, näst hans föredöme Liszt, utöfvat en formligen förtrollande verkan, och man skulle om honom, jämförd med hans medtäflare Bülow, kunna tillämpa en tidigare jämförelse mellan Liszt och Thalberg, då det sades, att om Thalberg var »den förste», så var Liszt »den ende». Bülow är den objektiva förståndsmenniskan, den sorgfälligare tolken af en komposition för dess egen skull. Rubinstein är den subjektiva känslomenniskan, den genialiske stormaren, som lägger in sin personlighet i allt hvad han föredrager och såsom tolk för andras tankar ej alltid är så tillförlitlig, som han är tändande. Likväl har äfven R. på sista tiden bemödat sig om ett mera objektivt och mångsidigt spel, och hans föredrag af Mozart är nu lika rörande enkelt, som hans tolkning af Beethoven fordom var vildt passionerad och godtycklig. Ehuru i besittning af en häpnadsväckande teknik, uppnås eller öfverträffas han dock numera derutinnan af andra: i färdighet t. ex. af Sophie Menter, i anslag af Pachmann, men ingen eger så som han den bedårande »gnistan». Samma egenskaper som i hans spel har man funnit i hans kompositioner: å ena sidan en genialisk konception, en gnistrande fantasi och brusande lidelse, å andra sidan brist på sjelfkritik, koncentrering och sorgfällighet i arbetet. Äfven här är han emellertid ojämn, i det mästerliga satser i både uppfinning och utförande ej sällan stå vid sidan af banala ställen. I början var Mendelssohn hans skönjbara mönster; sedermera närmade han sig äfven Schumann och Liszt. Enligt Bülow är hans stil »mer beethovensk än Mendelssohns, mera genomskinlig än Schumanns, mera djup och smakfull än Hillers.» Populär har han blifvit egentligen uti vissa af sina originella, af slavisk nationalitet genomandade sånger, äfvensom sina pianostycken, hvilka mestadels tillhöra den ädlare salongsgenren à la Chopin och Liszt. Af hans sex symfonier äro Ocean och Symphonie dramatique de berömdaste. I Faust, Iwan IV och Don Quijote försökte han sig på den moderna orkestermålningen. Mera konservativ är han i sina operor, der han snarare tagit Meyerbeer än Wagner till mönster: Dimitri Donskoi (1852), Toms (1853), Kinder der heide (1861), Feramors (1863, hvarur fackeldansarna blifvit populära), Der dämon (1875), Die Makkabäer (1875), Nero (1879), Kalasjnikov (1880), Sulamith (1883), Unter räubern (1883), Der papagei (1884), äfvensom de »andliga operorna» (oratorierna) Der turm von Babel (1872) och Das verlorne paradies (1876). Framhållas bör äfven hans kammarmusik: violin- och cellosonater samt konserter, trior, qvartetter, qvintetter, sextett för stråkinstrument med eller utan piano o. s. v. -- R:s broder Nikolaj R., f. 1835, d. 1881, elev af Kullak och Dehn, bildade 1859 Moskvas Ryska musiksällskap och 1864 Moskvas konservatorium, som han på ett utmärkt sätt förestod till sin död. Han ansågs såsom pianovirtuos till och med ännu skickligare än sin broder, ehuru han ej egde dennes geni. A. L.