Saint-Saëns

Saint-Saëns [säng-sang], Charles Camille, fransk kompositör, f. 1835 i Paris, undervisades af Benoist i orgelspel samt af Halévy, Réber och Gounod i komposition. 1853 blef han organist i S:t Merry och 1858 vid Madeleinekyrkan, från hvilken befattning han 1877 tog afsked. Sedan dess har han gjort konsertresor genom Europa samt derunder, vid föredragningen af sina tonsättningar, glänst lika mycket som dirigent och pianovirtuos. S. anses vara den mest betydande af de yngre franske tonsättarna, vid sidan af Massenet, hvilken han är öfverlägsen i teknisk, särskildt kontrapunktisk, skicklighet (han har t. o. m. blifvit kallad fransmännens Bach), men deremot underlägsen i poesi, värma och spontaneitet. Hans konst är mindre känslans än intelligensens. Han lyckas derför mindre i de lyriska och dramatiska vokalformerna (oratorierna och kantaterna Noël, Le déluge, La lyre et la harpe, Les noces de Prométhée; operorna La princesse jaune, 1872, Le timbre d'argent, 1877, Samson et Dalila, 1877, Étienne Marcel, 1879, Henri VIII, 1881) än i de antingen rena, abstrakta eller ock beskrifvande, programmatiska instrumentalformerna (symfonier, kammarmusik, pianokonserter, violin-konserter, cellokonsert, orgelsaker; orkestermålningarna Danse macabre, Phaëton, Le rouet d'Omphale, La jeunesse d'Hercule, Suite algérienne, Une nuit a Lisbonne). I synnerhet hafva »Danse macabre» och pianokonserten i g-moll blifvit omtyckta, genom en sällsynt förening af romantisk fantasi och klassisk formbeherskning. A. L.