Saltskatt, finansv., en flerestädes förekommande indirekt förbrukningsskatt, hvilken uppträder dels under form af produktionsskatt och dels under form af finansmonopol. Produktionsskatten, hvilken i regeln är ställd i förbindelse med en införseltull af samma belopp, träffar producenten, hvilken sedermera uttager den hos afnämaren eller konsumenten, och måste derför upptagas redan i det ögonblick, då saltet lemnar produktionsstället för att ingå i handelsomsättningen. Vid monopolet inträder sjelfva skatteupptagningen senare under utbytets förlopp hos afnämare eller konsumenter, senast i det ögonblick, då saltet lemnar handeln för att användas till konsumtion. Monopolet innebär, att staten under uteslutande af den fria konkurrensen ensidigt fastställer saltprisen. Monopolet förekommer antingen såsom företrädesvis produktions- eller företrädesvis handelsmonopol. Produktionsmonopolet karakteriseras genom förbud mot saltbrytning eller saltberedning af enskilda personer, handelsmonopolet af förbud mot handel med salt. Gemensamt för begge är förbudet för enskilda personer att införa salt. Produktionsmonopolet tillförsäkrar staten möjligheten af ett ensidigt fastställande af saltpriset och upptagande af den deri inbegripna saltskatten genom försäljning i första hand samt tillåter, äfven utan monopoliserande af handeln och detaljförsäljningen, genom vissa prismaxima för återförsäljningen, likväl ett bestämmande inflytande på detaljprisen. Handel med och transport af salt -- med undantag af genomförsel -- kunna derför vid produktionsmonopolet liksom vid produktionsbeskattningen lemnas fria från strängare kontroll. Produktionsmonopolet förutsätter, att alla inländska saltverk drifvas af staten. Handelsmonopolet förekommer i stater, i hvilka icke salt produceras, eller der de staten tillhöriga saltverken icke producera tillräckligt för det inhemska saltbehofvet. Staten köper då upp salt antingen utifrån eller af inhemska enskilda saltverk och ombesörjer under offentlig kontroll handeln med saltet.
Mot saltskatten kan göras samma anmärkning som mot alla förbrukningsskatter på nödvändighetsvaror, nämligen den att de drabba de mindre bemedlade långt hårdare än de mera bemedlade. Derjämte har anförts dess menliga inverkan för åkerbruket och fabrikerna, i hvilka salt ofta användes som hjelpmedel vid produktionen. Slutligen kunna mot saltskatten såsom monopol göras samma invändningar, som gälla mot hvarje monopolisering för statens räkning.
I Tyskland förekommer produktionsskatt på salt, i förening med en salttull till motsvarande belopp på från utlandet infördt salt; likaså i Frankrike och i Ryssland. Österrike, Italien, Serbien och Schweiz hafva saltmonopol. I Sverige och Norge finnes numera icke saltskatt under någon form. Jfr K. Fr. Schall: »Specielle steuerlehre» II (i 3:dje b. af G. Schönbergs »Handbuch der politischen oekonomie»). H. s-n.