Simolin

Simolin, Johan Mattias, rysk diplomat, född i Åbo d. 17 Juli 1720, tillhörde en från Ungern härstammande slägt, hvaraf en ättling inkom till Sverige under trettioåriga kriget. Han tjenstgjorde redan vid fredskongressen i Åbo 1743 och anställdes kort derefter vid ryska legationen i Stockholm, der han tjenade under von Korff och Panin samt var den ryske ministerns högra hand vid alla försöken att öka splitet och missnöjet i Sverige. Genom sin verksamhet i fråga om de finska sjelfständighetsplanerna ådrog han sig mycket hat, så att han till och med beskylldes att hafva haft del i den eldsvåda, som öfvergick Stockholm 1751. S. blef 1754 (jämte sino äldre broder, Gustaf Alexander S., f. i Åbo 1715, rysk ministerresident i Mitau) af romerske kejsaren Frans I upphöjd i tyskt riksadligt stånd, var 1766 ryskt sändebud vid riksdagen i Regensburg, åtföljde såsom diplomatisk agent fältmarskalken Rumjantsev i turkiska fälttåget, afslöt d. 30 Maj 1771 stilleståndet i Giurgevo, var 1773 ryskt sändebud i Köpenhamn och flyttades 1776 i samma egenskap till Stockholm, der man, ihågkommande hans förra vistelse derstädes, högst ogerna tog emot honom och hvarest hans tid upptogs af ständiga trakasserier. Emellertid upphöjdes han år 1776, jämte sin bror, af konung Stanislaus August i polskt friherrligt stånd. Under sin resa till Petersburg 1777 torde Gustaf III hafva besvärat sig öfver S., emedan denne lär hafva fått de mest bestämda befallningar att helt och hållet ändra sitt uppförande. Följande år blef han återkallad. 1780 var S. sändebud i London, der den då mellan de nordiska makterna ingångna, förnämligast mot England riktade beväpnade neutraliteten beredde honom en svår ställning. 1787 flyttades han såsom sändebud till Paris. Det var han, som till Marie Antoinette utfärdade och förmådde franske utrikesministern Montmorin att påteckna det bekanta, på fru von Korff ställda passet, hvilket af den kungliga familjen begagnades vid dess flykt. Sedan de diplomatiska förhållandena mellan Ryssland och Frankrike blifvit afbrutna, lefde han flere år som enskild person i Frankfurt a. M År 1799 kallades han till president för riksjustitiekollegium i Petersburg, men dog på resan dit i Wien d. 19 Sept. S. »hade mer arghet än slughet, mer slughet än förstånd, han hade alla egenskaperna att lära känna folk, men ingen att lefva med dem, han hade all högfärd af en uppkomling, men ingen annan hågkomst af sitt forna tillstånd, än den tanken att andre icke glömt det, han talade hvarken väl språk eller sitt tal, men han skall vara arbetsam; han hade egenskaper af en second personnage vid en brydsam mission, men ingen af att vara den förste; han kunde väl tända på en eld, men ej inbilla folk, att det var en lusteld. I affärer satte han bitterhet och hetsighet, i sällskap ledsnad och inom sitt eget hus en stark hushållning». (Ur G. J. Ehrensvärds »Dagboksanteckningar», utgifna af E. V. Montan, I, 24). A. B. B.