Slagg

Slagg (T. schlacke), metallurg., kallas den biprodukt, som, i de flesta fall i smält tillstånd, erhålles vid alla slags metall-smältningar och uppkommer antingen genom smältning af de malmerna åtföljande bergarterna eller genom oxidering af metaller. Vid de metallurgiska operationerna är slaggen icke allenast ett ämne, som skall frånskiljas och bortskaffas ur ugnen, utan den har vanligen äfven till uppgift att, så länge den är qvar i ugnen, skydda den utreducerade metallen för oxidering, ja vid vissa operationer, såsom vid jernfärskningen (se Jern, sp. 1132, Färskning, Härdsmide), tillsättes slagg, som då utgör den verkande kraften. Följaktligen ligger det stor vigt uppå huru slaggerna äro sammansatta, och man får ofta i smältugnarna tillsätta främmande ämnen (flusser), t. ex. kalk, för att göra slaggen lagom qvickflytande. Slaggerna äro i allmänhet silikat, d. v. s. kemiska föreningar, i hvilka kiselsyran ingår som syra, och man skiljer mellan singulo-silikat, bisilikat och trisilikat, alltefter som den i kiselsyran ingående syremängden är lika med, dubbelt eller tre gånger så stor som syreqvantiteten i baserna (se vidare Jern, sp. 1129). Alltefter de olika operationer, vid hvilka slaggen faller, får den olika namn, såsom masugnsslagg, färskslagg, puddelslagg, vällugnsslagg, hammarslagg, städslagg, valssinner eller glödspån, sulu-slagg, råkopparslagg, skumnas, garslagg eller krats o. s. v. Flere sorter slagg, såsom färskslagg, hammarslagg, valssinner, råkopparslagg, skumnas, krats o. s. v., innehålla så mycket metall, att de med fördel kunna uppsättas på smältugnen för att tillgodogöras såsom annan malm. C. A. D.