Thierry

Thierry [tiäri']. 1. Jacques Nicolas Auguste T., fransk historieskrifvare, f. 1795, d. 1856, genomgick den högre normalskolan i Paris (1811) och antog anställning vid ett läroverk i landsorten (1813), men återvände, då hans verksamhet afbröts genom krigshändelserna (1814), till Paris. Der kom han i personlig beröring med den bekante filosofen Saint Simon och blef dennes sekreterare. Under de tre följande åren utgafvo de gemensamt åtskilliga skrifter, men derefter uppstod oenighet mellan dem, och de skildes. T. blef då medarbetare i sådana tidskrifter som »Censeur européen» (1817), »Courrier français» (1820) och »Revue des deux mondes» (1833). I dessa offentliggjorde han dels sina banbrytande åsigter om historisk forskning och författareskap, dels några utkast till sina stora historiska arbeten. Sålunda skref han bl. a. Lettres sur l'histoire de France (1820, utg. i bokform 1827), i hvilka han, liksom senare i inledningen till sina verk, uttalade en sträng förkastelsedom öfver den ditintills följda okritiska metoden att skrifva historia och framhöll den oafvisliga nödvändigheten att för att rätt bedöma de historiska händelserna rådfråga urkunderna, att jämföra tillgängliga handlingar, att taga hänsyn till nyare rön i fråga om folkens uppkomst och utveckling m. m. Det var icke blott en reform, utan en omhvälfning han ville och lyckades framkalla. För att sjelf kunna tillämpa dessa grundsatser egnade han fem år oafbrutet åt vidtomfattande forskningar, förrän han utgaf sitt stora verk Histoire de la conquête de l'Angleterre par les normands (3 bd, 1825; flere uppl.). De otroliga ansträngningar, som han dervid underkastat sig, försvagade så hans synförmåga, att han sedermera endast med främmande hjelp kunde arbeta. Men det oaktadt fortsatte han sina trägna forskningar, som bl. a. förskaffade honom ledarnotskap i Franska institutet (1830). Hans följande arbeten voro Dix ans d'études historiques (1835) och Récits des temps mérovingiens (1840), hvilket senare Franska akademien flere gånger belönade med sitt första pris. På undervisningsministerns uppdrag utgaf T. Recueil des documents inédits de l'histoire du tiers-état (1849--56), till hvilket hör såsom ett slags öfversigt Essai sur l'histoire de la formation des progrès dit tiers-état (1853). T:s arbeten utmärkas af grundlig lärdom och lysande framställningskonst. Hans »Oeuvres complètes» utgåfvos 1846--47 (8 bd) och 1856--60 (10 bd). -- En af hans trognaste medhjelpare var hans hustru, Julie T. (d. 1844), hvilken författade bl. a. Scénes de moeurs et de caractère aux XVIII:e et XIX:e siècles (1835) och Adelaïde, mémoires d'une jeune fille (1839). -- 2. Amédée Simon Dominique T., fransk historieskrifvare, den föregåendes broder, f. 1797, d. 1873, vann rykte genom sina lärda uppsatser i åtskilliga tidskrifter och sitt stora verk Histoire des gaulois jusqu'à la domination romaine (2 bd, 1828; flere uppl.) och utnämndes med anledning deraf till professor i historia vid högskolan i Besançon (1828). Men de liberala åsigter, som han vid den tiden hyllade, förmådde snart regeringen att skilja honom från denna befattning. Han återvände då till Paris och fortsatte sina historiska arbeten, till dess han efter julirevolutionen sändes som prefekt till Vesoul (dep. Haute-Saône), hvilket ämbete beredde honom tillfälle att ådagalägga en ovanlig administrativ förmåga (1830--38). Till följd häraf återkallades han till Paris för att tjenstgöra som maître des requêtes i conseil d'état, en befattning, som han skötte äfven under kejsaredömet. 1860 blef han senator. Emellertid upphörde han icke att egna sig åt vetenskapliga forskningar. I fråga om historieskrifning tillämpade han strängt de af brodern förfäktade åsigterna, men han egde icke dennes öfverlägsenhet i stilistiskt afseende. Utom hans ofvan nämnda hufvudarbete må nämnas Histoire de la Gaule sous l'administration romaine (3 bd 1840--42), Histoire d'Attila, de ses fils et de ses successeurs jusqu'à l'établissement des hongrois en Europe (1856), Saint Jérôme, la société chrétienne à Rome et l'emigration romaine en Terre-Sainte (1867), Saint Jean Chrysostome et l'impératrice Eudoxie, la société chrétienne en Orient (1872). Sedan 1841 var T. ledamot af Institutet. J. M-r.