Vives

Vives, Juan Luis (Joannes Ludovicus), spansk filosof, filolog och pedagogisk reformator, född 1492 i Valencia, studerade i sin födelsestad och, sedan 1509, i Paris, men flyttade 1512 öfver till Nederländerna. Vid universitetet i Louvain, som på den tiden besöktes af 7 à 8 tusen studenter, trädde han i nära förhållande till Erasmus Rotterdamus och andra lärde, som hyllade den humanistiska rörelsen. Den allmänna uppmärksamheten fäste han vid sig genom en af lärda kommentarer åtföljd upplaga af Augustinus' »De civitate dei» (1522). 1523--31 vistades han mestadels i England, der Henrik VIII uppdragit åt honom, ledningen af prinsessan Marias uppfostran, och der han kreerades till juris doktor i Oxford. Med anledning af skilsmässan emellan de kungliga makarna upphörde V:s förmånliga anställning i England, och han återvände till Nederländerna (Brügge), der han sedermera hade sitt egentliga hemvist. 1536 höll han i Paris föreläsningar öfver Hyginus. Död d. 6 Maj 1640 i Brügge. -- En af representanterna för den italienska renaissancen på det vetenskapliga området, bekämpade han med mycken energi den skolastiska filosofien. Han betecknade särskildt striden emellan nominalism och realism såsom i sjelfva verket en ordstrid samt fordrade en återgång derifrån till sjelfva saken. Hans sympatier lutade dock, liksom de samtidas i allmänhet, tämligen afgjordt åt formalismen, hvarmed en viss skeptisk tendens förband sig. Såsom filolog hänvisade han till sjelfva de klassiska mönstren, om hvilka skolastikerna blott i tredje eller fjerde hand egde kännedom. Han ville se vetandets område utvidgadt genom studium af naturen samt arbetade med ifver på en reform af den dittills vanliga undervisningen. Bland hans önskemål må påpekas: af staten bekostadt skolväsende, obligatorisk skolgång, religionsundervisning i snart sagdt äkta evangelisk anda (»intet annat än kärleken kan förbinda andliga väsenden»), lämpliga kroppsöfningar och lekar för ungdomen, allvar, men humanitet i skoltukten, stränga fordringar på lärarna ej blott i intellektuelt, utan äfven i sedligt afseende. På språkstudier skulle undervisningens grund läggas, och den antika literaturen vore det förnämsta bildningsmedlet. V:s pedagogiska åsigter hafva medelbart eller omedelbart utöfvat ett stort inflytande inom såväl det katolska som det protestantiska Europa. »Bland de protestantiska länderna har intet mer konseqvent och fullständigt än Sverige realiserat det ideal för undervisningen, som V. framställer» (Book), hvilket förhållande särskildt framträder i 1649 års skolordning, som på flere ställen rent af citerar eller hänvisar till V. Af V:s skrifter må nämnas De initiis, sectis et laudibus philosophiae (1518), In pseudodialecticos (1519), »en af de mest betydelsefulla företeelserna från den mellan humanisterna och skolastikerna förda striden», De institutione feminae christianae (1523) Introductio in sapientiam (1524), en i aforismer gjord framställning af dygdläran, som genom 1693 års svenska skolordning påbjöds till begagnande i läroverken, och hans förnämsta pedagogiska verk, De disciplinis (1531; flere uppl.), hvilket består af två hufvuddelar: »De causis corruptarum artium», en framställning af orsakerna till vetenskapernas förfall, och »De tradendis disciplinis», den egentliga sammanfattningen af V:s pedagogiska system. V:s »Opera omnia» utgåfvos 1555 i 2 bd fol. och 1782--90 i 8 bd (af Gr. Mojansius, som försåg dem med en lefnadsteckning af V.). Jfr A. J. Namèche: »Mémoire sur la vie et les écrits de Jean Louis Vivès» (1841), A. Langes art. om V. i K. A. Shmids »Encyklopädie d. gesammten erziehungs- und unterrichtswesens», E. Böök: »Joannes Ludovicus Vives, en reformator inom den pedagogiska vetenskapen» (akad. afh., Helsingf. 1887), och B. Vadier: »Un inoraliste du XVI:e siècle: J. L. V. et son livré de l'éducation de la femme chrétienne» (1893).