Sida 119
PALERAfO.
sternas skamtsamhet, da vinet stiger honom at hufvudet vittnande om och forsvarande sin forfallna tro, sjalf en forfallen spillra i dess skeppsbrott. Det ar nagot groteskt hos honom, som stundom tvingar en att draga pa munnen, men det ar pa samma gang nagot tragiskt, nastan hemskt, nagot som pekar utom honom sjalf, gor honom till en sinnebild for ett helt tidsskede; — for hvar gang jag stiger upp fran bordet och lamnar dem i deras dispyt, i dessa fraser som jag nu kan utantill, har jag en ohygglig kansla af att jag setat i ett sallskap pa forfall, och det ar icke endast vid Padre Salvatore som denna kansla ar knuten.
Stackars Padre Salvatore! Du ar en storatare, en skraflare, dina ord klinga tomma och ihaliga, och du tar munnen full forst sedan du fyllt din buk; jag fruktar att din ofvertygelse ar lika luggsliten som din kapa; du ar ful, franstotande och i grund och botten mig osympatisk, men jag vet dock icke hvarfor jag hyser en liten gnista af sympati for dig och icke drager undan min arm, da dina knotiga fingrar gripa om den efter hjalp. Ar det darfor att du ar ensam och underlagsen och pa forfall, ar det darfor att du har forfallets hemska, skarande tragik ofver ditt rofifagelsansikte? Sakert ar att jag icke kan tanka pa dig, utan att i tankarna tiJlagga: stackars Padre Salvatore I
Källa: Internet Archive ·