Sida 118
■10 EN VINTER I SODERN.
marksamhet ar dock icke af synnerligt smick-
rande art — den bestar dari att man drifver med
honom, och temat ar bans prasterliga kail. Att
borja med svarar han pa de Ironiska anmark-
ningarna, pi de gackande fragorna endast med
ett hanfullt, skrockande skratt, men sa sma-
ningom loses bans tungas band, ban blir ifrig,
ger svar pa tal, dundrar emot tidens otro, hojer
sitt knotiga finger i luften, forutsager den kom-
mande domen, uttalar sitt anatema ofver alia
kyrkans motstandare. Da ocb da griper han i
ifvern med sina knotiga fingrar cm min arm —
jag sitter narmast bredvid bonom — ocb vadjar
till mig, bvars tystnad ban tolkar som sympati.
De andra gasterna skratta, ocb alia gora sitt
basta att ansatta honom sa bardt som mojligt.
Sa bander det att han trottnar ocb for en stund
aterfaller i sin forra tystnad, endast svarande pa
stickorden med sitt hanfullt segervissa skratt, till
dess en eller annan anmarkning ater uppvacker
bans domnade stridslust.
Denna seen har nu upprepats hvarje dag under den vecka, som jag tillbragt bar. Nya gaster hafva kommit och iiksom de andra fran forsta stunden gjort Padre Salvatore till skottafla for sina kvickheter. Afven vardinnan deltager stundom i skamtet, ehuru bon i allmanhet visar bonom en viss undfallande uppmarksamhet. Han tyckes sjalf vara van darvid och finna det i sin ordning. Sakerligen sitter ban har pa det sattet aret om, en skottafla for alia de vaxlande ga-
Källa: Internet Archive ·