Sida 117
palb:i<mo.
109
nied martialiskt utseende, jamte bans skagglosa, uniformskladda son. Vardinnan ar tydligen stolt ofver dem, och deras narvaro kastar en viss glans ofver bordet. De synas afven medvetna om den ara de gora henne, men jag skulle mycket misstaga mig om icke besoken hafva en ganska talande grund i dalig ekonomi.
Den egendomligaste figuren vid bordet ar dock en gammal prast, som af de ofriga med en nagot foraktfuU familjaritet, med ett gackande sken af vordnad kallas Padre Salvatore. Han bor icke i pensionen, men ban ar regelbunden middagsgast dar. Han ar lang, mager och framatbojd, det vanligen orakade ansiktet ar fagelaktigt skarpt med sma, pa samma gang sluga och trotta ogon, en valdig nasa, en bred, hopfallen mun med snala drag om giporna. Den svarta kaftanen ar sliten — hela gestalten gor ett intryck af hunger. Och hungrig ar han ocksa — atminstone ar han storatare. Under hela den forra delen af middagen ater han utan att saga ett ord, ater och dricker; den fyllda vinkaraffinen vid hans kuvert tommes hastigt och maste regelbundet pafyllas. Om nagon af de andra gasterna tilltala honom, mumlar han blott ett ohorbart svar i munnen. Endast med vardinnan, vid hvars hogra sida han har sin plats, talar han da och da nagra ord.
Men da middagen ar halfliden och vinkarafifen pafylld, blir han medelpunkten for de ofriga gasternas uppmarksamhet och intresse. Denna upp-
Källa: Internet Archive ·