Sida 121
GIKGENTI. 113
sjalfstandighet, annu bar hon blott den italienska kappan latt kastad ofver axlarna, annu liar hon icke glomt sina gamla beundrare for sin nuvarande akta man.
Hon ar mera trofast mot sina minnen an hon varit mot dem, som lamnat dem at henne. Man kan annu fragmentariskt lasa hennes historia i hennes reliker. Har resa sig annu nagra grekiska pelare i enkel skonhet, paminnande om hennes forsta kariek, den djupaste af alia och den som lamnat de djupaste sparen efter sig, hennes ungdomsdrom om ett lif af klarhet och harmoni, af en jordisk skonhet, sa hogboren att den sorglost stormade himmelen, och af tankar, sa sjalfmedvetna, att de icke fruktade att trampa jorden; dar moter ogat en arabisk fonsterbage, smart och fantastisk, skont nyckfull i sina linier, och da fylles sinnet med drommerier om detta folk, som med ungdomlig valdsamhet stormade fram ofver jorden, foryngrande och befruktande, erofrande icke blott med skarpan af sin klinga och makten af sin hanforelse, utan afven med sin tankes finhet och sin fantasis rikedom; detta folk, som for en tid afven tjusade den sicihanska skonheten och tryckte sin bildningspragel pa hennes mjuka sinne.
Men den ungdomlige erofraren maste vika for framlingen fran norden, som kom, mork och allvarlig, ryckande till sig det sydlandska bytet och hallande det fast i sina harda, jarnkladda hander. Som icke tjusade utan kufvade, och
Källa: Internet Archive ·