Tillbaka Read Runeberg

En vinter i södern, reseminnen

Originalsida 122
Originalsida 122
Originalsida 122
Originalsida 123
122–123

Sida 122

"4

EN I'INTER I SODERN.

som icke ens i njutningens ogonblick, da soliga drommar borjade fdrvekliga bans stranga sinne, lade af den tunga rustningen och lamnade svardet ur sina bander. Tunga ocb allvarbga, slutna inom sig sjalfva, med fasta nnirar ocb tvarhuggna tinnar, sta de normandiska fastena pa de soliga kusterna, underbga gengangare fran norden, annu bksom pa vakt mot delta land, som ler sa forforiskt emot dem.

Ocb samma blandning, som forvirrar ocli tjusar dgat i konst och byggnad, finner man afven i folkets typ ocb — sa vidt en frammande kan doma — karakter. De aro i allmanbet icke vackra, sicilianarne; den vanliga typen ar en groft byggd, undersatsig gestalt, med ett bredt, brunhyadt ansikte, inramadt af det koisvarta haret. De starkt tecknade ogonbrynen aro neddragna ofver ogonen, sa att de nastan bilda en nedatvand baglinie, ocb darfor synes bbcken salian fri ocb oppen, nasan ar bred, och munnen bar starka, kottfuila lappar, som dock kunna blotta ett sorglost leende ofver blandande bvita tander. Men sa ofverraskas man plotsligt af att bos en ung gosse eller flicka finna en grekisk, adelt skuren profil, eller en osterlandskt slapande blick, eller ett nordiskt tycke, som nordbon kanner befryndadt med sig utan att kunna definiera bvari det bestir. Ocb da man lamnat det italienska larmet pa en gata, kan man nagra steg utanfdr stadsporten mdta en landtbo, som ar lika ovillig att inlata sig med

Källa: Internet Archive ·