Sida 123
GIRGENTI.
lis
framlingen, lika straf och faordig som nagon germansk bonde.
Jag vet icke, om det berodde darpa, att gamla vikingar spokade i mitt sinne, men da jag pa taget rullade tvars igenom Sicilien, fran Talermo till Girgenti, fann jag for forsta gangen i denna sydlandska natur nagot som paminde mig cm hemmet. Det var i form och linier, i de fjarran blanande vidderna nagot af ett svenskt skargardslandskap, blott att vattnet saknades och var ersatt af de grasbevuxna sankorna mellan bergen. Det gor ett vildt och odsligt intryck, det inre af Sicilien; icke ett trad sa langt blicken nar, intet annat an grona berg och grona dalar och steniga, branta stigar, som slingra sig utefter sluttningarna. Pa sluttningarna beta getterna i stora flockar, hundarna ligga och sofva i solgasset, herden sitter och stirrar morkt framfdr sig; pa stigen kommer en bonde ridande pa sin asna, han har den oundgangliga langa sicilianska bossan liggande ofver knana, de tunga sadelpasarna svalla ut pa omse sidor om sadeln, den rodbruna hufvan hanger ned ofver ena orat. Han ar troligen bara en fredlig bonde, men han ser ut att vid behof och tillfalle kunna spela rofvare con amore. Icke en byggnad, hvart man ser, icke en rok som blanar mot den blaa luften. Men da man farit i timmar, ser man en gra klippa hoja sig upp ur gronskan, och pa toppen af denna graa klippa ligger en gra stad, som liknar en ruin. Dock ar det rikt och
Källa: Internet Archive ·