Sida 132
124
EN VINTER I SODERN.
luntan, och inom nigra ogonblick stod karnevalen i lagor, kastande skenet af sina roda flammor pa de svartmuskiga, skrattande ansiktena, och spridande ett regn af gnistor rundt omkring sig. Da han slutligen, halffortard, stortade samman i lagorna, gaf karnevalsgladjen upp andan i ett sista, langdraget tjut, och sa gick hvar och en hem till sitt, valbehagligt trott som man ar efter ett godt, uppfriskande skratt. Men pa torget lag karnevalen sjalf som en svart, kolande askhog, ur hvilken han dock, sedan ett nytt, solbelyst ar gatt sitt kretslopp, skall stiga upp i fornyad glans och harlighet, liksom en ny fagel Phoenix. Dock, det kan icke fornekas, hans ungdora ar icke evig, den obarmhartiga tiden biter sina marken afven i honom, ar for ar blir han aldre, far han en smula mera gratt i haren, och en gang kommer val afven for honom den sista dagen, en gang kommer val afven han att hgga dar som en utbrand askhog, ur hvilken ingen gnista af gladje mera kan vackas till lif igen.
Den foljande dagen, som log ett enda soligt loje ofver haf och stad och ofver den vida odemarken rundt omkring, som annu omgardas af det forna Siracusas forfallna murar, sag jag dock annu ett litet landtligt efterspel. Da firades karnevalens grafol darute i ruinerna, pa den gamla grekiska teaterns notta fotsteg, och rundt de i yppig gronska kladda latomierna, dessa valdiga, ur berget uthuggna afgrunder, dar for-
Källa: Internet Archive ·