Sida 135
CAPRT.
127
taga sitt valde ofver hvardagsmanniskan, det som annars ligger djupast, mest undangomdt, springer fram i Ijuset, och liur olika den nutida italienaren eller spanioren eller ungraren ar mot ett forflutet arhundrades, da han dansar ar han densamme, den, som arhundrade efter arhundrade lefvat i denna trakt, brants af dess sol, druckit dess vin, brukat dess jord eller plojt dess vagor.
Dess varre, nu ga valsen och polkan segrande ofver varlden, dragharmonikan foljer med i slaptaget, de nationella danserna och de nationella instrumenten draga sig skamsna undan till nagon bortskymd vra och vaga sig endast fram, da vinet och munterheten eldar modet. Eller ocksa blifva de ett kuriosum som maste betalas med klingande mynt och visas pa bestallning for den skadelystna framlingen.
Sa borjar det pa att blifva fallet med tarantellan, dansen som hor hemma i den trakt, hvilken breder sig rundt det rykande Vesuvius och skoljes af den napolitanska golfen. Att fa se tarantellan dansas ar icke svart; svarare ar det att fa se den dansas for sin egen skull, med lif och lust och hangifvenhet for dansen, utan nagon baktanke pa forevisning och betalning. Ett sadant tillfalle har dock erbjudit sig at niig har pa Capri, och det ar om det jag nu vill tala.
Det var pa en liten improviserad fest nere i Marinan, den lilla fiskarbyn som ligger pa stranden gent emot Napoli. Deltagarne i festen voro ett trettiotal capribor, alia mer eller mindre
Källa: Internet Archive ·