Sida 138
I30
EN VINTER I SODERN.
Men det var i synnerhet tva af dem, som utmarkte sig framfor de andra, pa samma gang de inlade belt olika karakter i dansen. Den ena af dem, den aldre, Rafaella, hade namn om sig att vara den basta danserskan pa on, och fast hon nu hade sin forsta ungdom bakom sig, var gift och moder till flere barn, sag man genast att ryktet var valfortjant. Hon dansade med fullkomh'g Hdelse, ogonen, som icke ett ogonbHck lamnade den, mot hvilken hon dansade, blixtrade nastan hotfuUt, genom kroppens smidiga bojningar, de snabba sprangen, stegens och rorelsernas fantasirika omvaxling, det fulIkomHga iippgaendet i dansens njutning, fick den en karakter af nagot losslappt, otamdt, zigenaraktigt. Det var tarantellan i sin fullaste, ursprungligaste mening, en dans, i hvilken endast takten binder, och allt det andra ar ett fritt, tillfalligt uttryck for den dansandes lynne, vilja och kanslostamning. I tarantellan ar det alltid tva som dansa samman. I takt med tamburinslagen figurera de emot hvarandra, narma sig hvarandra, skiljas at, locka och undfly hvarandra, hoja armarna i luften och knappa takt med fingrarna, svanga rundt nagra ganger, rygg mot rygg, med ansiktet vandt ofver skuldran, sa att blickarna icke slappa hvarandra, byta plats och borja Iter samma lek med nya variationer. Fantasien har fritt spelrum, det galler blott att halla takten och foljas at, att i den motdansandes ogon lasa sig till hans eller hennes intentioner. I detta samspel ar det dock
Källa: Internet Archive ·