Sida 14
6 EN VrNTER I SODERN.
solen breder en blanande dager ofver dem och kommer deras hvita toppar att likna skyar.
Ja, den hoga visan tror jag att jag forst far afsta ifran, och dock ar det den, som lockar mig mest. Ty utan alperna vore Tyrolen icke Tyrolen. Det ar de som gifva landet dess karakter af storhet och stillhet, af lugn och ensamhet, af en pyssHngs fridsamma hf under en jattes hagn. Led efter led sta de, dessa valdiga bergsjattar, godmodigt lata de de sma traden klattra uppfor sina sidor och de sma manniskorna bygga bo pa de grona sluttningarna, sa och skorda, fodas och do, alska och tanka, sina sma forgangliga tankar, men sa griper dem langtan efter ensamheten och de stiga hogre upp, dit pysslingarna icke langre kunna folja dem, upp till den eviga snons rike. Och endast da sommarsolen varmer deras frusna hjassor, sanda de bud dit ner till dalarna i form af sorlande backar af rent, kyligt vatten, sa vida icke en nyckfull, plotslig vrede griper dem och de sanda farligare bud, som bringa ddd och fordarf
Da man kommer som en framling till denna natur och ser den under nagra klara, vackra hostdagar, som annu mera framhafva dess egendomliga, storartade karakter, forvanas man nastan ofver att lifvet afven har gar sin vanliga gilla gang, dygnets gang ar den samma, manniskorna desamma. Kanske dock icke fullt desamma — de sma race-egendomligheterna hinner man visserligen icke gora sig fullt fortrogen med, men det
\
Källa: Internet Archive ·