Sida 15
INNSBliUCK. 7
karakteristiska lyser dock fram, och hvad som da sarskildt slar en, ar att manniskorna aro tystare har, liksom hela lifvet ar tystare. Och delta markes sa mycket starkare, da man kommer frSn Tyskland, dar alia manniskor skrika dar man skriker pa gatan, skriker annu mer dl man sitter pi sin bierstuga och allra mest, Al man spelar tragedi. Jag har visserligen icke hort nagon tragedi har i Tyrolen, amnar icke heller gora det, ty naturen erbjuder battre skadespel, men jag ar ofvertygad om, att man talar mycket tystare. Och hur skulle det kunria vara annorlunda? Bergen bjuda ovillkorligen tystnad, och icke endast det, de gora det intryck, som om de stangde alia Ijud Mn varlden omkring. Da ogat moter denna bergvagg, som reser sig hogt mot himmelen, far man den forestallningen att varlden slutar dar, att det icke finnes nagot dar bakom annat an den tomma rymden, och hvarfor skulle man da skrika. Man talar tyst, sasom da man ar inom hemmets fyra vaggar.
Ja, det ar nagot markvardigt med bergen. De folja en ofverallt, — ogat moter dem hvart man gSr och tanken moter dem ocksa. De aro som en standig paminnelse om nagot, — nagot, som man icke riktigt kan gora sig reda for, nagot utom oss, storre, starkare, varaktigare. Jag hade hort sagas, att de kunna verka tryckande, beklammande, jag tycker endast att de verka lyftande. Man lyfter blicken mot dem och sa foljer tanken alltid med en bit pa vagen.
Källa: Internet Archive ·