Sida 142
'34
EN VINTER I SODERN.
Diirute var det stjarnklar himmel, mildt svalkande hafsluft och brus af vagor emot den langgrunda stranden. Ofvanfor vara hufvuden reste sig Tiberii klippa med skarpa konturer mot natthimlen, och borta vid horisonten lag Napoli som en enda lang Ijusstrimma. Stundom flammade det till rodt uppe i luften ofvanfor den; det var skenet fran Vesuvius' rykande krater. Det gor ett egendomligt intryck att i den sydlandskt raorka natten, i stillheten och tystnaden, se denna eld fran jordens innandomen; och man forstar att den, fast bortglomd och opaaktad sasom allt hvad man dagligen har for ogonen, dock maste spela in i det lif som lefves har och gifva det en sarskild karakter. Och da forstar man afven hvad tarantellan ar — en sjomansdans, dansad pa vulkanisk mark.
Den foljande morgonen hade man bekanta i alia dorrar nere i Marinan — mer och mindre skrynkliga baldamer, som tvinnade sin trad pa den primitiva slandan, nickade och fragade hur det stod till. Hon som slog tamburinen kom, sotig och hardt nar oigenkannlig, med en kolsack pa hufvudet; men rak var hon i ryggen, och handen som fasthoU sacken tycktes icke hafva lidit nagot men af nattens anstrangningar. »Sempre coraggio!» Men Francesca gick med tutor pa bada pekfingren, betackta med stora blasor efter tarantellan.
Källa: Internet Archive ·