Sida 161
ARLES.
■ S3
Men som detta intryck mottager paverkan af manga tillfalligheter, sasom vadret, ens egen sinnesstamning och stadens stamning — ty det ar med stader som med manniskor, afven de hafva sina lyckliga och olyckliga dagar — bor man soka gora det sa litet afgorande, sa litet si att saga brutalt som mojligt. Man bor lata det blifva en forberedelse, icke ett domslut, en bildbar stamning, icke ett stelnadt omdome. Har man darfor beslutat sig for att besoka en plats, bor man stalla det sa, att man kommer dit pa kvallen. Heist sedan dagsljuset slocknat, den dunkla skymningen fallit pa, eller det tata morkret sankt sig ofver staden, genombrutet af gaslyktornas skimmer. Da bor man gora sin forsta promenad genom de frammande gatorna. Dagsbullret har afstannat, och genom tystnaden skall man, om orat icke ar alltfor okansligt, lyckas uppfanga som ett sakta mummel; det ar Ijudet af stadens egen stamma, dar den i skumrasket berattar sin historia, sina gangna och nutida oden, for hvem som har lust och formaga att hora. Fargerna lopa samman i hvarandra, detaljerna aro skymda af morkret, men husens profiler afteckna sig mot luften med klara, fasta linier, och dessa linier tala. Det ar som en konstnars forsta utkast till en tafla: det vasentliga, innehallet, afsikten, finnes dar, visserligen blott som antydan, men ocksa utan att skymmas af ovasentliga detaljer. Det ar som preludiet till en komposition — tonarten, stamningen ar gifven, och ditt sinne beredes for
Källa: Internet Archive ·