Sida 162
154
EN VINTER I SODERN
att kunna hora och uppfatta melodien. Det ar som det forsta sammantraffandet med en frammande manniska - du har annu icke lart kanna henne, men du anar instinktlikt, hvilka strangar du skall ansla, for att hon skall tala till dig sitt eget sprak. Du gar och lagger dig med detta intryck, och den foljande morgonen vaknar du med det, forstarkt och klarnadt. Och du gir ut pa upptacksfarder, icke blott med framlingens nyfikenhet, utan med den redan invigdes intresse; du gSr icke helt pa mafa, utan du har en slagruta i handen for att upptacka fdrdolda skatter.
Summa summarum - det finns fa saker, som hafva en sa egendomlig tjusning som en natthg vandnng genom en frammande stad; det ar en resas hogtidsstunder.
Trogen denna princip — den enda som man bor halla fast vid pS resa, sedan man kastat alia andra ofver bord - steg jag vid tiotiden pi kvallen ut vid den lilla sydfranska staden Aries' jarnvagsstation. Jag var den ende, som steg af dar. Taget stannade blott ett ogonblick och brusade sa vidare norr ut. Sa snart det var borta, forsvann stationsbetjaningen hvar och en at sitt hall. Nagon barare syntes icke till, jag fick sjalf taga mina saker. Utanfor stationshuse*t stodo tva omnibusar i broderlig endrakt bredvid hvarandra; kuskarne och en konduktor samsprakade i en grupp, de tycktes hvarken vanta nagon resande eller mottaga honom med nagon
Källa: Internet Archive ·