Sida 43
FIRENZE.
35
Ur dessa filosofiska funderingar vacktes jag efter en stund af Ijudet af bjallror bakom mig. Det var en trilla, forspand med en helt liten hast och kord af en iing pojke, som kom i wsinnig fart bakom mig. Da han kom narmare, saktade han nagot farten och stannade sluth'gen bredvid mig. Pojken kastade en monstrande bhck pa mig och fragade sa, om jag ville aka.
»Tack, vilja ga! »
Och nu utspann sig foljande samtal, dar mina svar dikterades af ett fast beslut att fortsatta min vag till fots, och af ett mycket ofuUstandigt herravalde ofveritalienskan, medan pojken ater besjalades af en brinnande onskan att jag skulle aka, forenad med en munvighet, for hvilken superlativerna voro en barnlek. Och de klingade onekligen mycket uttrycksfullt, omsom hotande och omsom frestande, pa den renaste toscanska, den vackraste italienska i hela Italien.
»Ga, en sa varm dag som denna.?»
»Icke mycket varm.»
sHvart skulle jag taga vagen da?»
»Vallombrosa.»
»Vallombrosa! A, signer, det ar en forfarlig vag, det ar omojligt att ga.» — Han skulle ocksa till Vallombrosa, — han var namhgen postbudet, och jag kunde fa aka med honom fram och tillbaka for atta lire.
»Bra, kanske tillbaka, nu vilja ga. »
Men jag skulle aldrig orka fram.
Källa: Internet Archive ·