Sida 42
34
EN VINTER I SODERN.
mal for ogonen. Det ligger nagot af fullandningens ro darofver. Allt ar Ijust, oppet, allt synes gladjas i medvetandet om sin skonhet. Och det lockar mer till gladje an till drommar.
Sedan jag lamnat den lilla byn omkring stationen bakom mig, var det ondt om fardfolk pa den breda landsvagen. Men en gang motte jag en rad med foror, forspanda med stora, alldeles hvita oxar, af en typ, slaende lik den som man ser afbildad pa etruskiska vaser och bronsristningar och som forut forefalHt mig mera stiliserad an naturtrogen. Samma fuUkomligt raka rygg, mot hvilken bogarna bildade raka vinklar, samma starkt bojda nos, samma i en lang snibb nedhangande halsskinn. De statliga djuren sago egendomligt antika, jag skuUe vilja saga stiliserade ut, dar de i sakta mak, med hangande hufvud och liknojdt tungsint blick gingo forbi mig, prydda med granna seltyg och roda resetter mellan hornen. Denna genom artusenden bevarade likhet, detta lefvande arf fran en hemlighetsfull forntid gjorde ett egendomligt intryck. Sa hade deras forfader en gang gatt har, med samma tungsinta blick, som intet tankte, seende slatten gronska omkring sig och bergen blana mot himmelen, men af den kultur, som da hade sitt hem i dessa trakter, fanns intet kvar mer an nigra vaser pa museerna och nagra plundrade grafvar. Tempora mutantur et nos mutamur in iUis. Endast oxarna tyckas icke forandras.
I
Källa: Internet Archive ·