Sida 45
FIRENZE.
37
jag ville ga, onskade ga, tyckte om att ga, som jag sade nej.
Han horde klentroget pa mig och strackte annu ett par ganger vadjande upp sina fern fingrar. Men hasten, som med ett tydhgt intresse foljt underhandlingarnas gang, tycktes daremot obetingadt gilla mitt beslut och hade bradtom att komma ifran mig for att jag inte skulle hinna angra mig. Da sade pojken ett hotande: »Addio, signor!» — som dock dregs nagot pa for att gifva mig ett yttersta 'tillfalle, men da afven detta lamnades obegagnadt, gaf ban hasten losa tommar och forsvann i ett moln af damm och en salva af pisksmallar stolt bort pa vagen.
Annu ett par ganger fick jag sikte pa honom langt framfor mig pa vagen, men ban invantade mig icke langre, utan spanade endast fran fjarran after ett tecken, men da intet sadant kom, svangdes piskan klatschande i luften och han var ater forsvunnen.
Vagen hade emellertid lamnat slatten och foljde i manga bukter, manga backar uppfor och utefter sluttningen af en hojd. Nedanfor mig hade jag Arnodalen med rik vaxtlighet, men foga vatten i sin flodbadd. Sakerhgen var det dock blott en liten biflod till Arno som lopp fram dar. Solen hade nu stigit hogt pa himmelen, och varmen hade stigit med den. Afven vagen steg sa smaningom och min langtan att komma fram i samma man. Hade den lilla
Källa: Internet Archive ·