Sida 46
38
EN VINTER I SODERN.
trillan nu Iter uppenbarat sig, ar det mojligt, att pojken anda till slut blifvit den segrande, men nu hade han tydligen uppgifvit mig.
Forst efter tva timmars vandring var jag framme vid den lilla byn Tari, dar sjalfva bestigningen af berget borjade. Den nya vagen gick i sakta stigning men langa bukter uppfor, och jag foljde den gamla, som visserligen var besvarligare men kortare. Den forde forst tvars igenom byn, pa tranga, branta gator, mellan de graa, forfallna stenhusen, som i sin smuts och sin skroplighet bildade en skarande kontrast mot den leende nejden rundt omkring, darefter genom vinplanteringar, terrassformigt lagda ofver hvarandra, till slut ofver grasbevuxna sluttningar. Jag motte en rad unga flickor som kommo utfor berget med sina bordor af risknippen pa sina hufvuden. Jag hejdade dem och fragade, hur langt det var till Vallombrosa. Efter nagon ofverlaggning sins emellan svarade en, att det val var en god halftimme annu. Jag forsokte pruta litet pa halftimmen, men det lyckades icke. Under de skylande risknippena monstrade de mig nyfiket med stora, morka ogon. Den som svarat forst lyfte litet pa sin borda, och jag sag en skymt af ett solbrandt, vackert ansikte. Da jag lamnat dem, blef det ett lifligt samtal, och jag horde annu lange de oppna, klara vokalerna, som lopte in i hvarandra som ekon. Det italienska spraket har samma karakter af klarhet och Ijus som sjalfva landet.
J
Källa: Internet Archive ·