Sida 56
48
EN VINTER I SODERN.
i morgonglans, solljuset gled smekande ned for deras sidor och bredde sig ofver slatten, men honom^ nadde det icke dar han satt. Da foil han pa kna och griit de angerns helande tarar, som gisselslagen icke kunnat afpressa honom. Och pa detta stalle, dar solen aldrig sken, reste han sa med egna hander ett kors och grundade sedan med sina rikedomar ett kloster, som han kallade Vallombrosa, eller Skuggdalen. Har dog han^ sedan i hog llder och da stralade helgon''- glorian i full glans kring bans hjassa.
Sa ungefar lyder sagnen om Vallombrosa och dess stiftare. Snart ett artusende har forflutit sedan dess, men annu ligger skuggan lika djup daruppe och slatten lika fjarran, dromlikt fager ^dar nere. Och sadan har den synts bar uppifran, medan arhundraden gatt ofver den med blodiga strider och valdiga omstortningar. De gamla klosterstiftarna visste dock att valja sina hem.
Pa hemfarden kommo postbudet och jag battre ofverens an pa morgonen. I vild fart gick det utfor sluttningarna, som nu lago i stralande aftonsken, smekande varmt efter Vallombrosas kyliga skugga. Men pojken berattade, att han dar uppe pa bergets topp gatt i fotshog sno.
Källa: Internet Archive ·