Sida 55
FJRENZE.
47
blodet rann ur dess sida, men de mot hojden riktade blickarna sanktes sakta nedat och da de motte bans, foil svardet ur bans band. »Jesus, min fralsare!>' ropade ban med bog rost, ocb bans sjal lyfte sig i smartsam banryckning, medan ban sjalf foil framstupa till marken.
Da ban ater kom till sans, omfamnade ban ocb kysste under tarar sin broders mordare. Ocb tillsamman gingo de sa upp till S:t Miniato, dar Giovanni lat inskrifva sig som munk.
Men i klostret fann ban icke frid ocb brodernas varldsliga lif ville ban icke dela. En inre oro dref bonom att soka ensambeten, ocb djirfor var det ban strofvade omkring pa bergen. Men den ensambet, ban fann, gaf bonom aldrig frid, och ban ofvergaf den ater for en annan. Sa var det nu ban kommit jinda till Pratomagnos fjarran sluttning.
Da ban vaknade invid forsen lag skuggan fortfarande lika djup ofver bonom. Han gick fram till randen af skogen for att af solens stallning sluta till bur langt det lidit pa dagen. Slatten lag allt jamt lika skimrande fager dar nere, men solen bade annu icke natt bojden dar ban stod. Da satte ban sig ned pa marken och vantade. Timmar gingo, Ijuset pa slatten rodnade, bleknade, slocknade, men solen nadde bonom icke. Och den frid, ban sa lange sokt forgafves, satt andtligen vid bans sida ocb talade till bonom med forsens stamma. Natten gick, bimmelen borjade rodna, bergets toppar glodde
Källa: Internet Archive ·