Sida 68
6o
EN VINTER I SODEKN.
sina knafall, samlade sig i stirrande vantan rundt kring korgallret, eller rorde sig af och an pa det fria golfvet. Manga sutto afven och sofvo pa pelarnas fotstallningar, och andra lago sa lange och sa ororhgt pa kna framfor kapellens altare, att man kunde tro dem sofva afven de. Det var mest landtfolk fran campagnan med bruna ansikten och svarta ogon; deras pittoreska, fargstarka drakter stamde beundransvardt in i hela den praktfulla taflan.
Sa brusade orgeln och massan borjade. Fran musiklaktaren dold uppe i korets hvalf, Ijod kastraternas galla, glasklara toner och basarnes strafva svar ut genom rummet, och stundom tycktes orgeln lyfta de hoga hvalfven med siha maktiga tonmassor. Det var prakt och Stat afven i denna musik, och en egendomlig mystisk stamning pa samma gang. Den vackte andakt, men pa konstnarskanslans vag. Men stundom stamde afven prasterna nere i koret i med uttryckslosa, snorflande stammor, hksom rabblande upp en sjallos utanlaxa, och da vagrade konstnarskanslan att folja med langre — och da var det som man fick syn pa ett tomt ihaligt rum bakom all den lysande prakten.
Massan var, som alia katolska massor lang och i langden enformig, och vi horde den icke till slut. Da den var halfliden lamnade vi kyrkan och gingo ater ut i morkret, som nu svagt borjade ,genomskimras af den f5rsta gryningen.
fl^^
Källa: Internet Archive ·