Sida 71
FRASCATI.
63
Och likviil, nar vi, nigra skandinaver, pa nyarsdagen styrde vara steg ditut, lag en egendomlig skonhet utbredd ofver den dystra taflan. Himlen var hog och bla, men med drifvande skyar, och sol och skugga viixlade pa den vida slatten, upplifvande dess enformighet, gifvande mjuka skiftningar at den gragrona marken, vaxhngar at det enahanda, ett egendomligt skuggspelsaktigt lif at odsligheten. Diir stodo akvedukterna svarta i skuggan som tecknade med kol, dar lyste nagra halffallna bagar glansande hvita i solskenet, och langst borta vid horisonten hojde sig de albanska bergen i blanande soldis med hvita stader och byar pa sluttningarna, med sno pa de hogsta topparna.
De sago sa lockande nara ut i solskenet, de sma hvita staderna, sa lockande vackra ocksa, att vi besloto att ga dit. Den narmaste utsags som mal, det var Frascati, och sa begafvo vi oss af. Vi gingo en timme och vi gingo tva, vi passerade atskilliga jarnvagslinier, otaliga diken och orakneliga farahjordar, och Frascati lag fortfarande darborta, lika lockande och bedragligt nara, men icke narmare. Vi hollo pa att fa gora en obehaglig bekanskap med nagra af vallhundarna, men raddades darifran af en herde, som betraktade oss med en vildes forvanade misstanksamhet. Han tillfragades cm hur langt det var till Frascati; det visste han icke, han hade aldrig varit dar. Han var dock redan en gammal man och var antagligen fddd har pa campagnan. Hans
1
Källa: Internet Archive ·