Sida 72
64
EN VINTEK I SODERN.
blick var dod och uttryckslos och han talade med svarighet som om han varit ovan darvid. Frascati var den stad som lag honom narmast och som han dagligen hade for 5gonen, och dock hade han aldrig varit dar. Hvilket egendomligt lif tatt intill en af civilisationens brannpunkter! Andthgen, i sjalfva solnedglngen, gingo vi, efter mer an sex timmars vandring, trotta och hungriga uppfor den sista sluttningen till stadsporten. Skymningen foil hastigt pa mellan de graa olivdungarne, och det var redan nastan morkt pa de tranga gatorna, nar vi kommo in i staden. Men ofvanfor lag berget annu ijust i den sista, bleka dagern, som sakta drog sig upp at toppen och till sist flot sparlost ut i den skumma luften.
Vi gingo in pa narmaste osteria for att ata en valbehoflig middag. Varden sag ut som en bandit och serverade oss med en trumpen motvilja, men maten var god och vinet fortraffligt. Det ar alltid pa de tarfligaste stallena som man far det basta vinet i Italien. Vid bordet bredvid oss sutto nigra unga karlar och spelade kort. Allt emellanat kommo de i gral med hvarandra, och da skreko de som besatta; man trodde att de i nasta ogonblick skulle flyga i lufven pa hvarandra, men det var tydligen bara ett htet vanskapligt ordbyte. Italienaren tycker om oljud, och hans egen rost berusar honom; han har samma noje och behof af att skrika som ett barn. Jag sag sedan ett slaende exempel darpa i Rom,
cm
Källa: Internet Archive ·