Sida 77
FRASCATI.
69
deras blickar gingo allt oftare, leende ett godt forstand, ofver till oss. Och da de skulle bryta upp, kom den aldste familjefadern fram till oss och borjade ett samsprak. De andra foljde honom och snart hade vi hela sallskapet omkring oss, pratande och skrattande om hvarandra. Sedan vi bjudit de sma pa bakelser, var isen fullkomhgt bruten, och vi forsokte fa reda pi det som mest intresserade oss, namligen i hvad forhallande den lilla blondinen stod till det ofriga sallskapet. Men uppgifterna blefvo tamhgen svafvande. Att borja med.pastod den som forst kommit fram till oss, att han var fadern, men da han ett ogonblick gick bort for att betala fortaringen, gjorde en af de yngre i sallskapet ansprSk pS faderskapet. Hon sjalf stod emellertid med armbagarna pS bordet och betraktade oss, nyfiket kisande med de smala ogonen och med sitt koketta leende pa lapparna. Hvad hette hon ? Vera. Det var allt hvad vi med sakerhet fingo veta.
Och sa brot sallskapet slutligen upp, efter att hafva tagit afsked af oss med sin ofverstrommande italienska hjartlighet. Och Vera sande oss annu en sista kokett nick i dorren.
Hvem var hon.? Horde hon verkligen till familjen, eller var hon en frammande fagel som af en slump hamnat i detta naste?
Och hvad var da hennes forhistoria, hennes lif dar nu, och huru skulle hennes framtid gestalta sig.? Det var fragor, som vi icke fatt be
Källa: Internet Archive ·