Sida 80
72
EN VINTER I SODERN.
resehandbokens ledtrad i handen gifver man sig in i labyrinten med vackert uppsat och vackra forhoppningar att genomforska den, men uppsatet slappassasmaningom och forhoppningarna komma pa skam. Rikedomen ar alltfor stor, materialet allt for mangfaldigt, man inser att vill man taga med allt, kan man endast gora det genom att taga allt mera ytligt, an man dock skulle behofva gora. Och sa lagger man bort resehandboken — denna mycket fortalade bok, som dock dess varsta belackare i smyg taga sin tillflykt till — och drifver omkring pa mafa, finnande sig i att ga forbi atskilligt for att i stallet fa stanna langre och komma tillbaka till ett och annat.
Det ligger for ofrigt i luften har i Roma: att drifva. Alia manniskor drifva har, pa gator och i parker, till fots, till hast och i vagn, i museer och miner, infodingar som framlingar. Det forefaller som om alia manniskor har lefde pa att gora ingenting. Man smittas ovillkorligen daraf och borjar pa att drifva med i strommen. Hela formiddagen drifver man sa, fran ruin till kyrka och fran kyrka till museum, faltas stundom af upptacktsgladjens feber och lyckas for en stund frigora sig fran den romerska indolensen; men man behofver blott komma ut pa gatan for att den ater skall hafva en i sin makt, och sa drifver man framat corson och ser pa strommen af drifvande medmanniskor fran alia jordens horn, eller upp pa Monte Pincio och hor pa militar-
Källa: Internet Archive ·