Sida 86
EN VINTEK I SODEKN.
falla. Den forres hela diktan och traktan gar ut pa att tillfredsstalla dina begar, den senares gar ut pa att hos dig vacka de begar som ban handelsevis kan tillfredsstalla. Han ar en hog-Ijudd, patrangande frestare, da den andre ar din odmjuka tjanare.
Han ar barn af det land, dar gyllne frestelser hanga i hvarje trad och falla mogna ned i ditt skote; dar hela naturen ar en stor frestelse, som lyser dig i ogonen, skriker dig i oronen, lockar och vinkar. Han ar vidare barn af det land, dar syssloloshet och arbete aro sa intimt forenade, att det ar svart att skilja dem at. I forsta ogonblicket forefaller dig det hela som syssloloshet, klar, genomskinlig syssloloshet; men det ar med denna syssloloshet som med vissa till utseendet klara vatskor; lat solen, den varma italienska solen skina pa den, sa faller det dock till sist en bottensats af arbete darur. Sa star den italienska kramaren i gathornet, dar solen lyser starkast pa den hvita vaggen af ett gammalt palats; timme efter timme star han dar i solstekt syssloloshet, endast da och da upphafvande sin rost till ett gallt skrik, men stryker du honom for nara, haller han fast dig i rockskortet och ofvertygar dig om att du ovillkorligen behofver tva tandsticksaskar till utom dem du redan har i fickan, och i att kunna patvinga dig denna ofvertygelse bestar just hans konst och hans arbete.
Källa: Internet Archive ·